River Dee On the Rocks

- If the river looks like this tomorrow, go back to bed. Ghillien på Lower Blackhall, Colin Simpson, pekar ut över en låg och isfylld River Dee och ser på mig med en ärlig blick.
Nej, man behöver inte vara mångårig ghillie för att fatta att läget inte är bra. Läget är rent katastrofalt.
Det är dag 1 av vår vistelse i ett vintrigt Skottland. Att fiska under dessa omständigheter, att trotsa allt, är att besegra. Att besegra vädret, abstinensen, bitande kyla, sängvärmen och inte minst sitt eget förstånd.
Jag har genomlidit en vargavinter av värsta slag, sett havet frysa till is och slutligen försökt sova en natt på Kastrups stengolv. Jag ska fiska.

På med spöhållarna!

Förhållandevis ihärdigt lägger vi kast efter kast med missionen att få flugan att fiska vettigt i issörjan, och jag tror vi vinner Colins hjärta eller månne sympati. Henric är fantastiskt ihärdig, men själv har jag inte uteslutit tanken på att en dag bilda familj och spenderar en hel del tid i beatets stuga eller på den soldränkta strandkanten. På behörigt avstånd från älvens bitande kyla och dess inverkan på mänskliga lekamen.

Efter den sedvanliga lunchen i Colins stuga ger vi oss ut igen. Till slut finner jag ett riktigt fiskbart ställe, vårsolen har gjort sitt under dagen och för första gången känner jag att man faktiskt fiskar. Sen kommer det, mer oväntat än någonsin tidigare i mitt fiskarliv, det bastanta suget i linan. När jag lyfter spöt tynger det rejält, en lax har nypt min Silver Doctor och går och stångas medan vi turas om att ge och ta nån meter då och då. Plötsligt ger den sig av, först i maklig takt under den hårda pressen. Sedan så bestämt och i sådan fart att jag tvingas följa den. Jag kanar runt på iskanter följandes en lax som satt av mot Aberdeen med fluga, speylina och en ansenlig mängd backing. När den gått en bit ner på nästa beat, Banchory, samt under bro så drar jag åt bromsen på Systemtvåan ordentligt. Laxen stannar upp, det gungar trevligt ända ner i korken, innan den väljer att kliva av. Normalt sett är det tungt vid dessa tillfällen, men denna var så oväntad att min besvikelse blandas upp med en rejäl skvätt glädje. Dom finns! Någonstans under sörja och rimlig logik så finns dom! Jag vevar upp lina och tittar upp mot de medfiskare som samlats. Det har hunnit mörkna och bli sen eftermiddag, men något har tänts, hoppet.

Henric blickar ut på kylslaget Dee Foto: Hjortmyrs

Mitt Daiwa jobbar i issörjan Foto: Henric Persson	Undertecknad fryser om bena Foto: Henric Persson

När vi sedan står i ”the rod room” på Glenbogle Lodge så går diskussionens vågor höga om isläge, taktik och inte minst min tappade fisk. På kvällarna bidar vi vår tid med god whisky, mat, flugor och OS-curling.
Skottland tycks vara Curlingfrälst, för det mesta av OS-rapporteringen kretsar just kring denna föga fartfyllda sport. En smula enformigt blir det match efter match.

Glenbogle Lodge en fantastisk timmerkåk med utsikt över lika fantastiska Middle Blackhall, ett beat vi fiskar varje dag. Andra stranden heter Cairnton, och här skulle jag kunna bidra till de spaltmeter som redan skrivits om hur A.H.E. Wood utvecklade flytlinefisket just där på motsatta stranden. Där, på the Cairnton beat, svingade han sitt 12-fots enhandsspö och sina infettade linor. Inte sällan med en Blue Charm på guttafsen.
Det har sagts förut, men historiens vingslag här längs the Royal Deeside är påtagliga.
Att älven är fylld av is är en annan femma som hamnar lite i skymundan när man promenerar längs de historiska poolerna, här i vårt älskade Laxflugfiskes vagga.

Här på Middle Blackhall huserar ghillien David Gibbons, en färgstark man full med sarkasmer och bestämda åsikter. Han passerade för ett antal år sedan de sjuttio fyllda, och ombads att gå i pension.
– I´ll tell you when I´m to old, hade Davids svar varit. Och han sitter där än och kommer säkert så göra ett bra tag framöver.
David är mycket, men för gammal är han inte.

Henric och jag hittar poolen Invercannie, en vidunderligt vacker pool som tycks perfekt i dessa förhållanden.
Bakom de uppstickande stenar som finns har dock långa istungor bildats vilket försvårar kasten och utfiskningen av flugan. Lite galen av all is, och tack vare det faktum att Henric och jag är ensamma här just nu så börjar jag röja is.
Jag hänger på iskanter, bankar med stenar, doppar händerna i minusgradigt vatten, jag måste se ut som en viking på överdos av flugsvamp. ”Tur att bara Henric är här”, tänker jag samtidigt som jag blickar upp mot slänten bakom mig. Där står en av de högljudda jänkarna som vi träffat tidigare under veckan.
Nu säger han dock inte ett knyst, utan ser snarare lite nervös ut. Kvickt inser jag hur det hela måste sett ut där jag utvadad till armhålorna gått lös som en galning på ismassorna.
Men Invercannie är numera fiskbar och jag tog en moralisk seger mot isen.

Grue, som skotten säger Foto: Henric Persson	Henric i fina förhållanden Foto: Hjortmyrs

Ytterligare en kväll med god malt och trevligt umgänge samt det optimistiska pratet om att ”idag såg det lite bättre ut” eller ”det känns lite varmare i luften ikväll”. Jag sitter och funderar över att det vore inte svårt att vänja sig vid det här, att ständigt vara ackompanjerad av en ghillie som såg till att den mysiga stugan på sträckan var varm.
Som försåg en med varmt te eller kaffe, som med trettio säsongers erfarenhet pekade ut bitplatser. Eller den goda lunchen som serverades i stugan, klockan ett varje dag.
Den goda middagen som serverades vid sjusnåret varje kväll. Ett gott liv, men en bra bit från vardagen där hemma.

När jag kliver ut, för lite frisk luft innan frukost, på den näst sista dagens morgon har något hänt.
Då åsyftas inte enbart den förkylning som jag känner smyga sig på, utan det är faktiskt varmare. Stämningen i gruppen höjs och den sedvanliga, gemensamma, frukosten går snabbare än den gjort tidigare.
Trots att det fiskas mer intensivt så händer inte mycket, Henric landar en kelt.

Sista dagen. En grue-fri dag!
Min förkylning gör sig starkt påmind, hur jag än för mig själv förnekar den. Vi vandrar upp en bit till Lower Blackhalls övre delar som markant skiljer sig från resten av sträckan, här är den blankare och lugnare, kanske inte helt olik Banchory som jag fiskade på resans andra dag, där ghillien Walter frikostigt bjöd på whisky med tanke på läget i älven.
Det ser bra ut men jag måste kliva upp ur älven. Febern gör mig lite ostadig.
Ställer mig istället brevid Magnus som gör sina sista kast i en falnande vårsol, plöstligt har han ett hugg. Han lägger ett nytt kast och jag ser på hans lina att det nyper i igen. Denna gången sitter den och resans första och enda springer får syna livet ovan ytan.
Vi uppskattar den till strax över tre kilo innan den får simma vidare.
Äntligen.

Jag måste hämta spöt och gå en repa över samma ställe, vi ser nystigen fisk vältra sig därute.
I ett av de första kasten stramar det till, oerhört försiktigt, Magnus, som nu intagit den åskadarsten jag själv satt på nyss, ser mitt spö böja sig en kort stund innan det åter rätar på sig. Jag säger några väl valda ord av icke så vacker karaktär. Några kast senare utspelar sig samma sak igen.
Det har hunnit bli ganska mörkt och några resultatlösa kast senare ger jag upp, lyfter på mössan åt Dee som ”på återseende”.

I mörkret, på vägen till bilen, summerar jag en mycket trevlig vecka med trevliga medresenärer. Det känns fruktlöst att klaga på väder, det går liksom inte att göra nåt åt.
Att det enda steget kom när det det börjat skymma, med någon halvtimmes fiske kvar, på den sista dagen, kan väl sägas vara lite retligt. Men det var trevligt att få uppleva det åtminstone.

Ibland är glaset antingen halvfullt eller halvtomt, och likt glasen på våra bord med den för landet typiska drycken, så tycker jag det var halvfullt.
Men kanske dock ”on the rocks”, så att säga.