Jakobs fiskehistorier

[Flygande-jakob]

Fina! Och den ena heter samma som en av mina, Sakko. Min andra heter Stalo. Funkar dom bra din finnar?

[Ronnie]

Fina! Och den ena heter samma som en av mina, Sakko. Min andra heter Stalo. Funkar dom bra din finnar?

tiken till hö,på bilden är 11 år och pensionär,han hunden funkar,bara husse som nästan totalt tappat intresset av jakten,mycket pga de tjorviga regler som blivit med fjälljakten..

[Flygande-jakob]

tiken till hö,på bilden är 11 år och pensionär,han hunden funkar,bara husse som nästan totalt tappat intresset av jakten,mycket pga de tjorviga regler som blivit med fjälljakten..

Ja det är helt otroligt hur dom jävlarna ställer till det.

[Flygande-jakob]

Här kommer berättelsen om Kraddselefisket. Eller om hur gropen fylldes igen.. Eller om hur en grop fylldes och en annan grävdes. Hur den grävdes får ni själva räkna ut..

Ammarnäs fiskevårdsområde hade alltid varit mer i fokus än "lillebror" Kraddsele. Ett mer utvecklat och uppmärksammat sportfiske och mer känt. Ni har väl hört namnet Ammarnäsöring?

För att ändra på det här och få upp ögonen på sportfiskesverige även för Kraddsele och dess potential för grov öring inbjöds Christian som första journalist efter den nya vågen att skriva en artikel om områdets öringar.
Magnus Bidners hårda arbete med att ena fiskerättsägarna, och Ulrik Thuressons engagemang i det hela skulle nu få sin möjlighet att bära frukt och skapa arbeten och inkomster även för den lilla byn Kraddsele. Det fungerade ju i Ammarnäs och de har ju bara ett par kilometer älvsträcka medans Kraddseleområdet räknas i mil, alltså borde området ha potential att bli lika känt.
Jag och Christian skulle träffas en dag i slutet av Juli i Ammarnäs där vi skulle bo i en stuga vid fiskecentrumet. Ulrik skulle guida runt oss på de allra bästa platserna och Bidner skulle även han smyga med.
Christian som var en hårt pressad småbarnsfar hade dock fått en hett efterlängtad tvättid och beslutade sig för att skjuta upp sin ankomst ett dygn..
Således blev det jag, Bidner och Ulrik som träffades en regnig och mörk kväll i slutet på Juli 2003.

Vattnet var metern över det normala och inte en öring hade fångats under sommaren. Ingen hade ens försökt fick jag höra eftersom det ansågs totalt omöjligt. Öringen var heller inte lönt att försöka med förrän en bra bit in i Augusti sades det.
I Ammarnäs där flugfisket efter dessa öringar var mest utvecklat ansågs den perfekta utrustningen vara enhandsspön i klass 6-8, tafsspetsar på 0,25 och muddlers och wolly buggers på streamerkrok.
Jag och Christian var inte några överdängare på tvåhandsfiske men hade bestämt oss för att detta skulle vara den absolut bästa vägen att gå för öringfisket. Vi tänkte grov havsöring i högt vatten och rättade våra utrustningar efter detta. 12-13 fots spön, 0,37-0,40 tafsar och rejäla tubflugor.

För detta blev vi ganska hånade från början. Vi var helt fel ute. Fel flugor, tafsar och spön.

Denna första kväll inleddes med nedslag på några fina ställen. Vi började vid övre forsen, kollade några platser till och stannade till slut vid Järnforsen, platsen som skiljer de båda fiskevårdsområdena åt.
Älven gick hög och vild och regnet öste ner men vi fiskade iallafall pliktskyldigast  av de platser vi stannade på.
Jag hade bara en flyt/sjunk1 med till min 12´4 och apterade en x-superfastsink tafs vilket lät mig fiska av vattnet hyfsat. Helt plötsligt drog det tag i grejorna och efter en hård fajt kunde vi landa en vacker öring på 3,6 kilo i järnforsen. Jag var lycklig och Ulrik var överlycklig!
Trots de till synes helt omöjliga förutsättningarna lyckades vi få en fisk! Älven skulle ju dessutom vara tom?
Strax gav sig Ulrik av hemåt för att sova och Magnus vände hem mot Sorsele medans jag beslöt mig för att fortsätta fisket. Ulrik bad mig ringa om jag skulle få något mera så han fick komma med kameran.
Mitt i Julinatten som var riktigt mörk och ruggig i hällregnet åkte jag tillbaks till Övre forsen. Jag vadade ut högt ovanför nacken och fiskade mig nedåt, vattnet steg och strandlinjen låg en bit in i skogen. Regnet öste obarmhärtigt ner och mitt i detta mörker slet någonting plötsligt tag i min fluga. Tungt välvande började öringen sin kamp på Övre forsens nacke. Striden förflyttades nedåt och jag kunde inte hålla fisken. Vadningen efter honom var vansklig, stenarna runda och hala och vattnet tryckte fruktansvärt tungt mot benen.
Till slut var han dock färdig och i ett litet bakvatten strax ovanför forsens slut, där det normalt är torra land kunde jag greppa honom. Vågen kom fram och jag kunde i ficklampans sken se visaren pendla mellan 6,6 och 6,8 kilo. Ingen kamera hade jag och ett foto ville jag väldigt gärna ha på den här fisken, det var ju min största öring. Telefonen var i bilen. Att slå ihjäl honom var inget alternativ så med ena handen runt stjärtspolen höll jag fisken i vattnet och med den andra byggde jag ihop en liten damm av stenar där jag satte honom. Jag sprang upp till bilen och ringde Ulrik som skyndade till undsättning.
Fisken förevigades och fick sin frihet åter, Ulrik åkte hem för att somna om och jag åkte tillbaks till Järnforsen där jag  ganska snart drog på ännu en öring. Denna vägde 3,2 kilo om jag inte minns fel och Ulrik fick återigen avbryta sin sömn och kom glädjerusig ännu en gång med sin kamera. Varje dokumenterad fisk var guld värd för Kraddseles planer på att visa sitt fiske.
På morgonen upphörde regnet, jag fick skicka mitt livs trevligaste sms till Christian där jag beklagade att han råkat få en tvättid, och älven började sjunka..

De följande dygnen guidades vi av Ulrik och hans far Gunnar som är en storöringfiskare av den gamla stammen. Gunnar visade mig varenda ståndplats han känner till efter 60 års fiske i älven. Varenda huggplats på decimetern när. Vi blev goda vänner och har ofta följts åt längs stränderna och ofta har jag bott i hans gäststuga på mina senare turer. För allt detta är jag Gunnar och Ulrik ett otroligt stort tack skyldig!
Tack vare erfarenhetena som annars skulle tagit en halv livstid att få upplevde vi fiskafängen som var smått otroliga. Storöringarna högg våra flugor och vi fiskade helt ensamma, varenda ståndplats var orörd då man smög ut och vi njöt. Detta kommer aldrig igen, eftersom artikeln som följde och senare även andra journalisters berättelser fick precis den genomslagskraft som var meningen så är nu området fullt med fiskare. Det står bilar på alla fiskeplatser och ingen nacke är längre orörd när man kommer. Detta var baksidan för en del men syftet för andra och det viktigaste är ändå att invånarna i Kraddsele kan använda sin älv som den resurs den är. Den ger inkomster och möjlighet för en del att kunna bo kvar.

Den fluga som firade triumfer kallade jag för AH-tuben och varianter på den ser jag numera på nästan alla fiskares tafsar efter älven, det känns bra att se!
Älven var som sagt sjunkande efter en hel sommars regnande, fiskeklockorna visade max och allt var helt enkelt perfekt.
Vi landade på våra dagar 36 öringar. Snittvikten var 3,62 kilo. En natt fick vi 8. De här dagarna upplevde jag det mest fantastiska öringfiske jag varit med om och förmodligen kommer det inte att ske igen, men jag är väldigt glad att ha fått vara med om det.
Numera kantas Vindelälven av skickliga tvåhandsfiskare och massor av stor öring fångas varje år. Ifjol var det väl runt 70 om jag inte minns fel. Fisket är väl förvaltat och älven vårdas på ett bra sätt. Yngeltätheten är stor och allt pekar på att fisket inte blir sämre.

Mycket mer finns att berätta om detta fiske, vad som mera hände, och många fina fisken har jag haft där de följande fem åren men jag lämnar ämnet för den här gången.

[isak]

    
Du är en riktig fena bakom tangenterna med en berättarteknik som gör mig grön av avund 

[Håvard]

Takk for sist, Jakob!
Visste ikke at du skrev så bra - virkelig artig lesning!

h.

[Flygande-jakob]

Tänkte berätta om fisket som ledde till sjukhusvistelse. Det har blivit en riktig skröna vad jag förstår och tydligen använder till och med Westrin delar av historien i sina föreläsningar för att understryka den lätta galenskapen i rödingfiske.
Vad som inte är känt är vad som verkligen hände och vad som låg bakom allt. Det är egentligen en berättelse om ett destruktivt liv och själslig misär snarare än fiske.

Under slutet av 90-talet och början av 2000 levde jag i ett destruktivt samboförhållande. Vi bodde i Vilhelmina och förhållandet liknade mer ett krig än någonting kärleksfullt och fint.
Vi låste varandra, vi misstrodde varandra, vi försökte ändra på varandra. Jag var till slut otrogen. Jag gjorde det för att jag inte hade styrkan att avsluta förhållandet utan försökte omedvetet skapa en situation där det inte längre skulle hålla och jag skulle slippa ta beslutet som skulle få mig att vara den dåliga, elaka av oss. Istället skulle hon tvingas göra det. Nu blev det inte så utan hon ville ändå fortsätta och jag hamnade i ett slags skuldposition där jag alltid skulle backa och ge med mig, alltid sätta mina intressen åt sidan, alltid krypa och vara underdånig för att hon behöll mig trots vad jag gjort.
Jag mådde fruktansvärt dåligt, hade inget arbete, fick inte ha någon fritid som var bara för mig själv, inte göra någonting jag mådde bra av. Jag skulle sona mitt brott.
Jag söp mycket för att orka. Glömma. Mycket andra otrevliga saker hände som drog spiralen av det destruktiva djupare och djupare. Hela livet under dom åren var mörkt, ett skuggliv utan någon känsla av verklig glädje och avslappning, i bakhuvudet och hjärtat låg den ständiga oron och den lät mig inte leva på riktigt.

När vårvintern närmade sig och ljuset började komma vaknade längtan av att fly, att komma bort, och min längtan stod till fjällvärlden och det återkommande livet under årets vårmånader.
Jag lyckades på arbetsförmedlingen tigga till mig en praktikplats på servicehuset i Saxnäs, och till min sambo suckade jag och sa att jag blivit tvingad att börja arbeta i Saxnäs och bo där under veckorna. Jag vågade inte för mitt liv stå upp för vad JAG ville, att jag ville dit, utan lät mitt ansikte och mina ord visa att jag var bedrövad över att bli tvingad att lämna henne för en tid.
Jag fick efter min månad i Saxnäs jobb över sommaren som fiskeguide och medarbetare på Kultsjögården och fortsatte veckopendlandet. Detta medförde att förhållandet blev ännu sämre och jag mådde i mitt dubbelliv ännu mer illa.

Framåt sommaren började mitt destruktiva liv ta sig uttryck i maniskt betéende. Ett maniskt fiskande började. Jag lade all min energi i fisket, jag gav mig det så hän att ingenting annat kunde tränga fram till mitt hjärta. Jag fiskade för att glömma vem jag var och vad jag levde för liv. En missbrukspersonlighet som jag kan missbruka vad som helst, alkohol, droger, mat, allt som står till buds! Jag kunde förr gripa vad som fanns framför mig för att överdrivet bruka och ge mig hän. Allt för att glömma och fly från verkligheten och mig själv.

Jag slutade sova. Jag jobbade från klockan åtta på morgonen och när jag slutat åkte jag till Ransarselet. Vid sex-sjutiden på morgnarna körde jag till Kultsjögården, satte mig i soffan och väntade på att arbetsdagen skulle börja. Jag slutade nästan helt att äta, ofta kunde dagens enda måltid vara en tub risgröt eller bruna bönor som jag bet hål i och klämde i mig utvadad och med spöet under armen. Jag gick på kaffe och nikotin.
Jag började somna i bilen, många gånger vaknade jag med ett ryck då ena hjulparet var nere i diket och vände.
Och jag fiskade och fiskade. Rödingarna blev mina allierade i kampen mot mitt liv, de blev mina egna krigare där jag kämpade för att slippa möta min verklighet. Jag både hatade dom och älskade dom. Hela den här fruktansvärda tiden har ett rött skimmer över sig, känslorna, tröttheten, desperationen är personifierade i en röd fisk och dess vita fenkanter.
Jag började då och då drabbas av frossa och skakningar, gråt och smärta kunde slå mig till marken och lämna mig liggande när som helst. Magsåret härjade min kropp.
En dag bröt jag ihop på jobbet. Jag bara skakade och grät. Kroppen fungerade inte längre. Magen blödde inuti.
Och jag hamnade på sjukstugan i Vilhelmina. Jag hade då gått sjutton dygn i sträck, nästan utan mat, nästan utan sömn. Jag blev kvar där under fyra dygn för observation, näringstillskott, vila och sömn. Mitt sinne hade gått i baklås och jag kunde inte längre sova eller äta ordentligt av fri vilja utan var tvungen att drogas ner för att få sömn. Vad som mera hände där och hur det var minns jag inte och vill inte heller minnas, det är ett töcken och så skall det förbli.
Hur jag egentligen tog mig ur förhållandet och hur sommaren sedan fortsatte har jag heller inga skarpa minnesbilder av och det är nog inte viktigt heller. Vad jag däremot vet är när vändningen kom. När den riktiga vändningen kom och jag började leva igen. Den kom strax före jul år 2000 och var en pånyttfödelse.

Det minns jag och det är det viktiga.

[Flygande-jakob]

Takk for sist, Jakob!
Visste ikke at du skrev så bra - virkelig artig lesning!

h.

Tack detsamma!

Sista berättelsen blev kanske lite speciell.. Men det kändes bra att skriva ner den.

[Ronnie]

Fasiken Jacob,detta tar tag i en,verkligen..All beröm till dig. . .

[BB]

Skriv en bok för fasen! Jag skulle köpa!

[Thomas L]

Starkt som jag redan sagt, starka berättelser från en otroligt modig person

Bok sa BB och det kan jag bara instämma i

[Flygande-jakob]

Här är en favorit i repris! Den är hämtad ur verkliga livet och till 90 procent med sanningen överensstämmande. Resterande 10 procent är etter värre och jag vill inte plåga er med det. Det räcker att jag fått lida. Det hela utspelade sig i de Värmländska skogarna där galna människor huserar..

Middagsbjudningen

Person A och person B hade skitit slut på allt skitpapper i stugan. Därtill var kaffet slut. Eftersom A och B var drängfulla i vanlig ordning tvingades person J att bli chaufför. Då J s bil hade större likhet med en skokartong än en bil enligt B äntrades B s flotta Audi för färden som ställdes mot Arvika.

Ljudnivån i bilen var i det närmaste outhärdlig för en nykter ung person med oförstört sinne och hörsel, A och B hade allsång till Meatloaf och Pat Bannister p å en bullernivå som vida översteg ljudet från en DC3 a. Väl i staden kom A och B på att de var väldigt sugna på en öl och bilen parkerades vid stadens torg.
Ett tyskt par trakasserades av person B (som turligt nog inte använde sina från Tyska "naturfilmer" inövade fraser..) och frågades om närmaste spritservering. Pga. språkförbistringar ledde förfrågan inte till någonting och B valde då att istället uträtta sina behov strax bredvid skulpturen av den berömde lögnaren i Arvika.
En stackars förbipasserande såg eländet och blev snabbt infångad av B som knappt fick in "schlangen" i byxorna i sin iver att fråga om spritmöjligheterna.

Närmaste ställe visade sig vara ett flott hotell med restaurang vars ägare hette Stefan..

In klev vi och äntrade med buller och brak ett vackert bord med levande ljus..
Vi luktade skit och hade skogssvettskitiga kläder och B hade inte ens strumpor på sig.. En söt servitris kom och skulle ta beställning och det var väl ungefär då som A fick den goda idén att han storstilat skulle bjuda på en riktigt flott middag!
Menyerna skärskådades, med korsade ögon av A och B som hade svårt att läsa av någon anledning. Dock kompenserade de denna brist genom att prata desto högre och avhandla ämnen såsom "porrfilmstyska" och paddor.
Resten av besökarna i restaurangen som kommit för att få en stillsam måltid i en lugn och fridfull miljö fick nu istället lära sig vad "schlange", "Arsenhohl" och "Schööööön" betyder.

Efter genomgång av menyn beställdes förrätt bestående av nåt slags rått kött, (rådjur enligt A) vilket var mycket gott. B ville inte ha förrätt och beställde ingen men då A och J fick sin så ångrade han sig och började i bästa drängstil att plocka mat med sina smutsiga fingrar och slafsa i sig från ömsom A ömsom J,s tallrik. Övriga gäster och serveringspersonal var mycket imponerade.
A och B fortsatte givetvis att med bästa kännarmin dricka öl och fint vin middagen igenom vilket även föranledde toalettbesök i täta intervaller där de bägge raglade som skadeskjutna sviskon genom lokalen.

Efter avslutad varmrätt bestående av kalvfilé' Oskar började A prata om hjortron och glass och nämnde även då och då att priset inte spelade någon roll och att "här finns det minsann pengar!" Och vidare att "fanns det inte det så var i alla fall B alltid stadd vid kassa"..
Det var då J började ana oråd på allvar..

Under tiden desserten bestående av myltade hjortron och glass nersköljt med hinkvis med öl för A och B slukades, började A prata alltmer om att han kanske ändå inte hade sådär särskilt mycket pengar.
B förklarade att det hade inte han heller. Inte ett öre faktiskt. Och A funderade alltmer på vad notan kunde hamna på..
Försiktigt gav han den nu mycket besvärade servitrisen order att komma med notan. Då den kom gav han henne frågan - "Svimmer ja när ja titter pö dän?" och hon trippade raskt därifrån med mycket bekymrad min.

"OOUUFF!" sade A när han vecklade upp notan och föreslog genast en springnota. J trodde förstås att allt var ett skämt och även att den chevarleske gentlemannen A förstås hade fickan full med pengar! Men ack vad han bedrog sig..
Nu fortsatte diskussionen om pengabristen alltmer högljutt och A nästan skrek att- "Jag har ju för fan inga pengar! Snälla B, -betala nu för fan! Snälla, snälla, snälla!"
Men B var obeveklig. "Jag har inte ett öre och även om jag hade det skulle du inte få en enda spänn din feta fula dumming!" Och vidare spände han ögonen i den stackars J som led mer och mer i sitt nyktra tillstånd och förklarade att - "Betalar du och hjälper A ur den här knipan så slår jag ihjäl dig."

Diskussionen om vem som skulle betala blev alltmer högljudd och den tidigare så storslagne A var till slut helt inne på att bara resa sig och gå. Det skulle inte vara några som helst problem eftersom Arvikapolisen tydligen inte skulle komma om de fick höra vem den smitningsskyldige var. Vid uttalandet servitrisen aldrig ställde svarade heller inte B som han hade tänkt ut:

Servitris - "Om ni inte betalar ringer vi polisen!"

B- "Ja tror du di betal då?"

Som tur var"¦

Det synnerligen prekära läget blev ivrigt diskuterat av personalen och efter en stund tillkallades en välklädd herre. De två servitriserna diskuterade med herren och då och då pekades och kastades blickar mot det stökiga sällskapet.
Den välklädde herrn såg mer och mer bekymrad ut. Han morskade dock till sig, tog ett djupt andetag (vilket var klokt med tanke på B;s nakna fötter och A;s allmänt frånstötande odör..) och stegade med barska kliv fram till bordet.

"Hej jag heter Stefan", sade han och sträckte på sig så mycket att ryggen nästan knakade på honom.
"Är det något problem", fortsatte han och såg mycket besvärad ut. B reste sig då upp och presenterade sig på ett mycket gentilt sätt med handskakning och bockning. Därefter presenterade han Herr A och herr J.
Svaret på Stefans fråga bemöttes av B som med stort eftertryck och världsvana gester först pekade på sig själv med orden: "Jag har inga problem!". Därefter pekade han på J och sade: "..och han har inga problem!". "Men HAN har!" sade han därefter nästan i falsett och pekade på A.
"Han ska bjuda men har inga pengar! Det ska bli intressant att se hur han ska lösa det här! MYCKET intressant ska det bli!"

Därefter satte sig B ner med en belåten, nästan mysfarbrorsaktig min och syntes njuta stort av den uppkomna situationen.
Stefan skruvade på sig...

J led nu obeskrivligt och nästa gång Stefan kom fram till bordet halade han fram betalkortet och stack fram det till honom. Stefan nappade snabbt åt dig det och småsprang bort till kassaapparaten.
B hann inte reagera och stelnade till. Han spände blicken i J och väste fram ett dödshot.. Vid det här laget hade J nästan kissat i byxorna av skräck. Det hade förmodligen A och B också, men av helt andra orsaker..
Stefan fick sina pengar och kom tillbaks med kortet. A myste och var mycket nöjd, B svor och uttalade dödsdomar över J, och J led.

Därefter raglade sällskapet ut ur Arvika stadshotell för vidare färd hemåt. Ett stopp gjordes vid den forna öringån och B spydde selektivt ut det sura och äckliga rödvinet men behöll naturligtvis maten, spriten och ölet som det anstår en rekti kar.
J överlevde B;s hämnd som till slut visade sig stanna vid hotelser, A skrattade nästan livet ur sig eftersom J hade åkt hundra mil och fick betala fyllonas helkväll och J var glad att han hade hälsan i behåll.
Det framkom sedan att B hade haft fickorna fulla med pengar och att A;s bankkonto var smockfullt det också..

J fick dock en mycket fin kompensation av A och lever lycklig än idag!

[Wolfis]

 

[Henka]

[MADMOOSE]

  Gubbfan..!! 

[Appel]

Nja du jakop, den sista berättelsen är nog fan lögn och förbannad dikt, för så jävla stolliga är vi inte i värmland 

[PerL]

Nja du jakop, den sista berättelsen är nog fan lögn och förbannad dikt, för så jävla stolliga är vi inte i värmland 

PerL

[Fredrik]

Nja du jakop, den sista berättelsen är nog fan lögn och förbannad dikt, för så jävla stolliga är vi inte i värmland 

Helt rätt broder. Ni är fanimig bra mycket stolliggare än så

[fizzka]

Helt suveränt skrivet Jakob!!!   

[Flygande-jakob]

Tack ska ni ha allihopa!
Kul att ni gillar dom! Får väl tota ihop några fler.