Jakobs fiskehistorier

[E.T.]

Grymt bra läsning!
Instämmer med BB att en bok vore på sin plats!

[Håkke]

Vilka berättelser!
Fantastisk läsning Jakob!

[Flygande-jakob]

En till då:

Sommarlov under 80-talet.
Barndomens sommarlov tillbringades ofta i mormor och morfars stuga i Bjärka vid Norrbysjön i Östergötland. Där fångade jag mitt livs allra första fisk, en pekfingerstor abborre som för mig var enorm, högg på en maskagnad pirk där ute på sjön.

Nu väller massor med minnen upp inom mig från den tiden så jag berättar väl allteftersom de dyker upp.

Ända sedan jag låg i barnvagnen har jag fiskat säger mina föräldrar. Jag tjatade till mig pinnar där jag låg, och med dom metade jag ut över vagnens kant. Långt innan jag överhuvudtaget hade sett någon fiska. Hur kan man göra det? På något sätt var jag född med det. På något sätt var jag född med vattnet som följeslagare.

Då jag var två och ett halvt år gammal föll jag i vattnet. Jag minns mig själv stående på kanten av en kaj i hamnen i Karlshamn. Jag minns en sten i min hand, och hur jag försöker kasta den långt ut i vattnet. Jag minns hur stenen inte lämnar min hand utan istället tar mig med. Ut över kanten och ner i vattnet.
Sedan minns jag ingenting mer. Mitt nästa minne är hemma i köket. Jag åt chokladpudding.
Vad som hände mellan dessa två minnen är vad mina föräldrar fått berätta för mig, mina egna minnen från tiden däremellan handlade inte om vad som fyskiskt hände utan vad som hände inom mig och på någon helt annan plats än i vattnet, på havsbottnen eller på sjukhuset.

Dessa minnen följde mig som drömmar på nätterna och i bilder som slog som blixtar i mitt hjärta ibland. Jag kunde aldrig förstå varifrån dessa bilder, ljud och drömmar kom ifrån förrän en gång då jag var sjutton år och insikten om varifrån de kom slog mig med fullständig obeslöjad klarhet. Därefter förändrades livet och en annan period började.

Min far berättar för mig vad han upplevde. Han och hans kompis tittade på båtarna och jag hamnade lite bakom dom. När han vänder sig om är jag borta. Han springer, ropar, skriker. Där finns bara en lång kaj. Ingenstans ett barn kan gömma sig. Han förstår.
De hör en man skrika och ser honom komma springande runt kajen. Han skriker att ett barn fallit i vattnet. Pappa slänger av sig kläderna och dyker. Det är vår och det är kallt i vattnet. Kanske var det det som räddade mig, kallt vatten är bättre än varmt ur drunkningshänséende.
Han dyker igen och ser något suddigt på botten, går upp, hämtar luft och dyker. Det är djupt men han tar sig ända ner och får tag i min jacka. Han får upp mig. Men jag är död. Ganska lång tid har gått.
Tack vare att han är läkare och vet vad som ska göras får han till slut igång sin lilla pojkes hjärta och lungor. Det beskrevs lite som vad man kallar mirakel, något som egentligen inte kan ske.
Ganska länge låg jag på sjukhus. Jag pratade inte på en vecka och såg på allt runt omkring mig med förundrad blick berättar mina föräldrar. Jag verkade mycket lycklig och det bästa ord dom kan beskriva mig med är förundrad.
När jag väl började prata igen berättade jag vad jag sett nere i vattnet. Att jag träffat människor, andra barn.
Efter detta älskade jag vattnet ännu mer, jag älskade att fiska, att simma. Jag ville alltid vara nära vattnet och så är det än idag.


Nu drev jag visst iväg så att fiskehistorien helt kom av sig! Tar det sedan, det var väldigt skönt att få skriva ner det här. Har aldrig gjort det förr.

Ett litet tillägg till denna historia. Utelämnade detta först, men har bestämt mig för att skriva det här också. Det hör ju till berättelsen: Den här tiden var mina föräldrar djupt kristna och läste varje morgon ett stycke ur en bok. Detta är första delen av stycket de läste på morgonen precis innan vi åkte till hamnen.

"Om ni tror att det är min hand, som räddat er, så måste ni ju tro, att jag även i fortsättningen tänker
rädda er och hålla er kvar på den väg där ni bör gå. Inte ens en människa räddar väl en annan från att drunkna för att sedan kasta henne tillbaka i ett annat djupt och farofyllt vatten, utan hon drar väl upp den räddade på land och- mer än så försöker återställa henne till liv och hälsa och föra henne tillbaka hem."

Slump eller mening? Dessa rader betydde iallafall mycket för mina föräldrar då och det gav dem mycket hopp under  tiden för mitt tillfrisknande. Det är upp till var och en att tro vad han vill om sådana saker.

[Flyguy]

Jakob, för fan, se till att ha en stabil backup på de här berättelserna.
Dom skall inte behöva försvinna i någon serverkrasch!

Sagolikt, min vän!

[Flygande-jakob]

Jakob, för fan, se till att ha en stabil backup på de här berättelserna.
Dom skall inte behöva försvinna i någon serverkrasch!

Sagolikt, min vän!

Tack Flygis!
Vet inte hur man gör backuper? Har ju bara skrivit ner dom här?

[Flyguy]

Tack Flygis!
Vet inte hur man gör backuper? Har ju bara skrivit ner dom här?

Jag var rädd för det.
Kopiera texten i "word" eller något annat textprogram.
Sen sparar Du det bara som en fil.
Och bränner det på den bästa CD Du kan hitta!

Tänk om Tomas Ledin kommer...

[Flygande-jakob]

Jag var rädd för det.
Kopiera texten i "word" eller något annat textprogram.
Sen sparar Du det bara som en fil.
Och bränner det på den bästa CD Du kan hitta!

Tänk om Tomas Ledin kommer...

Ok, ska prova.

[Flygande-jakob]

Några rödingfisken som fastnat i minnet.

I Ransaråns övre sel där strömmen från dammen rinner ut bildas en grusbank som sticker ut som en tunga ett tjugotal meter ner i selet. Vattnet från dammen som är bottentappat och kallt för med sig mycisräkor från sjön ovanför, och vissa år när vattentemperaturen och vattennivån är den rätta händer någonting mycket speciellt.
På grund av människans ingrepp i naturen, den dämda sjön och bottentappningen har det skapats en enorm fodermaskin och vissa somrar lever sjöns mycisräkor på exakt det djup som tappas ner i selet. Detta skapar ett matflöde som förmodligen inte står att finna någonannanstans naturligt.
Detta var en sådan sommar.
Rödingarna stod parkerade dygnet runt på grusbanken där strömmen flödar ut och möter lugnvattnet, ibland kunde jag räkna uppemot fyrtio stora skuggor. Lugna och sävliga balanserade de vid botten, och när ljuset var det rätta, vilket var sent på eftermiddagen precis då solen sjunkit under selbergets kant, kunde jag se dem tydligt. De var inte längre skuggor, utan verkliga fiskar. Rödingar, stora och kraftiga och med lysande vita fenkanter.

Jag kunde se hur deras munnar öppnades och stängdes, visade det vita då de lät de näringsstinna räkorna driva in i sina käftar. De rörde sig aldrig mer än några centimeter för att gapa. De behövde inte göra det, och de åt makligt och lojt på ett sätt som visade hur enormt mycket mat som kom drivande till dom.
Dessa rödingar,denna sommar lärde mig mycket om rödingens lynne. De lät mig studera dom, se allt dom gjorde, hur dom delade in dygnet i ätperioder och viloperioder. Hur hela detta stim av storröding kunde stå alldeles stilla, apatiska,för att på en given signal visa upp det vita i munnarna. Det vita blixtrade överallt i strömmen, malande, ätande, för att lika plötsligt upphöra. Mitt sinne var för trubbigt för att kunna registrera någon skiftning i naturen som kunde starta eller stoppa aktiviteten, det var och förblev en gåta för mig.
Ofta åt vissa fiskar och andra vilade. En matperiod kunde vara en kvart och en viloperiod en timme, men något verkligt mönster avslöjades aldrig för mig.
Till synes styrde slumpen det hela, men hur ska en trubbig människa med stressen från det moderna samhället evigt ingjuten i sitt väsen kunna förnimma de små skiftningarna som styr naturen avslöja den hemligheten? För att göra det måste man sakta in sitt sinne, låta sig föras och styras av jorden och vinden och vattnet. Man måste jaga stressen ur sin kropp, stilla sina tankar och låta vardagens bekymmer driva bort med vattnet och vinden och i deras ställe släppa in naturens själv att styra ens hjärtslag och andning. Men sådant har vi inte tid med. Vi ska fånga tillfället, utnyttja det, uppleva. Det ska hända så mycket att vi skapar en stress att ersätta den oro vi trodde vi skakade av oss när vi lämnade vardagslivet för att en stund få vara i naturen.
Men vi släpps inte in så lätt. Det kostar mer för att få vara med på riktigt. Och det har vi inte tid med..

De första gångerna jag såg dessa rödingar fiskade jag på dem med mina vanliga flugor. Jag kastade på dem allihop, ivrig, upphetsad. De lät mig sällan vara med. Jag kom ju bara och ville ta dem, utan tanke och känsla för vad som verkligen skedde, utan förståelse för vad som verkligen utspelade sig i vattnet.
De här rödingarna var och är det mest selektiva jag någonsin stött på, långt värre än deras lugna myggätande på en fjällsjö under stilla nätter.
Bara någon gång tog en fisk en liten oliv flymf om den drev in i dess mun. Faktiskt tror jag nästan att det verkligen var så att flugan ibland drev in i fiskens mun just då den råkade gapa utan att alls ha tänkt sig fånga flugan. Den bara råkade följa med in.
Denna sommar lärde jag mig mycket om rödingens oförklarliga betéende då den trots sin selektivitet kan hugga som en gädda mot en färgglad fluga eller rent av ett drag eller spinnare. Jag började kalla det "en på tjugo regeln" eller en på femtio, eller någon annan siffra, och den betyder att kanske var tjugonde selektiv röding bryter selektiviteten vid en överdriven retning av en attraktor och mer eller mindre reflexmässigt hugger ett flyende byte. Det händer oftare vid selektivitet eller prägling på större och snabbare insekter som nattsländor och mera sällan vid mycis eller fjädermygg selektivitet. Oftare vid början av en selektivitetsperiod innan präglingen hunnit rota sig för djupt, för att ju längre in på en sådan period man kommer, ju hårdare är selektiviteten.
Ofta finns dock fiskar som inte fastnat i en viss kläckning utan äter något helt annat och ibland får man dessa mitt i en svår period och tror sig då äntligen ha lyckats fånga en av de svåra fiskarna, men så behöver det alltså inte alls vara.
Ibland kan rödingarna också jaga upp varandra, likt avundsjuka abborrar triggar de sig till förföljande och attack. Detta kan hända mitt i en selektivitetsperiod och bara vissa av fiskarna ger sig in i denna lek.
Även detta beror nog på "hårdhet" i selektivitet, tid av prägling på aktuell föda.
Jag tror att trots att rödingen är en arktisk relik, fostrad i karga vatten med få insektsarter, fostrad till selektivitet eftersom de måste bli det för att tillgodose sig födan i sådana vatten ändå någonstans i sig har jägarens instinkt.
För att växa och leva i karga vatten måste selektivitetsklockan klinga efter ganska få retningar. En rovfisk som öringen klarar inte detta och behöver lite mer näringsrika vatten, men någonstans i rödingen finns rovjägarens instinkt gömd. Den är tydlig och framträdande i vatten där detta lönar sig, där växer sig rödingen stor på jakt likt öringen och gäddan, men i de vanliga fjällvattnen ligger den djupare dold.

Jag tror att mycket av rödingens mytiska skimmer av omöjlig, hemlig och svårförståelig kan förstås och förklaras i ovanstående rader. För mig har många myter knäckts när jag fått studera rödingarna och hur dom lever i vatten där de låtit sig tittas på inte bara genom vak utan också nere i djupet. Jag kan för mig själv förklara vad som händer, vad dom gör. Varför dom hugger, eller inte hugger. Jag har för mig själv funnit förklaringarna på gåtorna.
Om någon annan håller med mig eller inte spelar ingen roll. Mina svar är för mig och de är kanske inte någon annans svar på sina upplevelser. Det finns de som vill låta rödingen behålla sitt skimmer av mystik och svårtillgänglighet, fisken med så många frågor och så få svar, fisken man aldrig kan förstå. Och så måste det få vara.

Tillbaks till Ransarselet: Efter otaliga timmar, dagar och nätter med meditationsliknande stirrande på fiskarna började mönstren uppenbaras. Jag ställde mig upp med ett ryck. Slet av mig yllekoftan, tog kniven och högg två slanor.
Slanorna trädde jag in i armarna på koftan och klev rakt ner i inloppsströmmens virvlar, jag tryckte ner mitt nygjorda insektsnät i strömmen och lyfte.
I koftan krälade mängder av räkor. Det var då jag förstod hur oerhört många dom var, miljoner av räkor singlade med strömmen, dygnet runt. Jag såg på dom och förstod att mina klumpiga imitationer inte lurade rödingarna.
Uppe på land tog jag fram en fluga i lämplig storlek och skalade bort materialet med kniven. Runt kroken snurrade jag 0,16 nylon till en räkformad kropp, ryckte lite ull från min kofta och band fast stråna bakåt.
Flugan blev helt transparent och med ett skimmer från ullen.
Första kastet lades på en röding som nobbat allt jag visat honom tidigare under kvällen och han sög lugnt i sig flugan. Även nästa röding accepterade kreationen.
Väl hemma utvecklade jag mönstret lite och vid strömmen förfinades fisketekniken till att omfatta tre räkor på tafsen med blyhagel mellan upphängarna, sneda uppströmskast med en liten mendning på slutet som lade tafsen i en krok på ytan. Allt för att få räkorna att driva nedåt tvärs över strömmen täckande så mycket yta som möjligt, medan ytdelen av tafsen fungerade som nappinikator. För att registrera försiktiga hugg kan inte tafs och lina läggas tvärströms och dessutom blir driften för kort.
Gåtan var löst och när jag var tillbaks från sjukhuset, det var nämligen just då det skedde, upplevde jag helt makalösa fisken.
Ofta stod bedrövade fiskare och kastade maniskt vid grundflaket, förtrollade av synen av rödingarna och hela sommaren fick jag binda dessa räkimitationer och dela ut till knäckta fiskebröder som kommit från hela landet för rödingarna i Ransarån.
Det här var den sommar jag lärde mig mer än någon annan gång om rödingen och dess lynne och förehavanden, jag lärde mig mer dessa månader än under övriga delen av hela mitt fiskarliv.
Men det kostade.

[Wolfis]

 

[Flygande-jakob]

Tack!
Ni kan gärna skriva lite negativ kritik också om ni tycker något är mindre bra skrivet. Jag tål det.
Ser ibland att det drar iväg lite väl Lidmankopielyriskt ibland, men han kan inte kopieras, det blir helt enkelt för mycket "flum" då.
Så skriv gärna om ni tycker något negativt också!

[Thomas L]

Tack!
Ni kan gärna skriva lite negativ kritik också om ni tycker något är mindre bra skrivet. Jag tål det.
Ser ibland att det drar iväg lite väl Lidmankopielyriskt ibland, men han kan inte kopieras, det blir helt enkelt för mycket "flum" då.
Så skriv gärna om ni tycker något negativt också!

Det finns inget negativt tycker jag. Jag är full av beundran för att du törs bjuda  på så mycket av dig själv och av det du upplevt  i ditt fiske
Skriv en bok

[isak]

Det negativa är väl att du inte skriver fler historier 
För jag tycker att de är väldigt väldigt väldigt  underhållande läsning 

[Ismo]

..fii faan vad värdelös du är... ..tragisk rättare sagt..




















..rätt OK. faktiskt

[Flygande-jakob]

..fii faan vad värdelös du är... ..tragisk rättare sagt..




















..rätt OK. faktiskt

[P-A]

Det enda som är värdlöst med ditt sista
alster är att du inte inkluderade bilden
på mysisflugan.

[Flygande-jakob]

Det enda som är värdlöst med ditt sista
alster är att du inte inkluderade bilden
på mysisflugan.

Tyvärr fanns bara en "riktig" kvar i asken upptäckte jag nu. Det är den översta sönderuggade. De andra är varianter, ena enbart gjord av nylon, den andra av epoxy. Båda funkar.

[P-A]

Tack så mycket Jacob!!
Den flugan kan förhoppningsvis ge en
många fina stunder på fjället.
Mvh P-A

[Thomas L]

Tyvärr fanns bara en "riktig" kvar i asken upptäckte jag nu. Det är den översta sönderuggade. De andra är varianter, ena enbart gjord av nylon, den andra av epoxy. Båda funkar.

Jag tror att jag ska passa på och låta min dotter binda opp lite flugor innan hon blir för gammal

[Flygande-jakob]

Jag tror att jag ska passa på och låta min dotter binda opp lite flugor innan hon blir för gammal

Det har du fan rätt i! Dom ser för bedrövliga ut! Men den riktiga överarbetade varianten är lite fränare men de där i mitten funkar lika bra. Enkelt är bäst!

Bindbeskrivning på den riktiga:

Underst ett lager olive eller grå bindtråd som skiner igenom kropen.
Stjärt: några strån mallard
Ögon: 0,30 nylon, bränd i båda ändar. Skall inte peka bakåt utan bara åt sidorna.
Sen 4 varv vitgrå struts över hela kroken.
Bygg upp räkform med 0,16mm Aeon.. Mycket viktigt att det är just grön Aeon.. låt lite strutsfibrer spreta ut under.
Limma hela skiten utom under och stjärt! Annars håller den inte länge.

[algdraparn]

Tack!
Ni kan gärna skriva lite negativ kritik också om ni tycker något är mindre bra skrivet. Jag tål det.
Ser ibland att det drar iväg lite väl Lidmankopielyriskt ibland, men han kan inte kopieras, det blir helt enkelt för mycket "flum" då.
Så skriv gärna om ni tycker något negativt också!

det är alltför få som är lidmanlyriska idag, så det behöver du inte skämmas över!! 
Han behöver en efterträdare! 
Skriv en bok!!