Författare Ämne: Jakobs fiskehistorier  (läst 45903 gånger)

0 medlemmar och 2 gäster tittar på detta ämne.

Utloggad Flygande-jakob

  • Antal inlägg: 2 454
Jakobs fiskehistorier
« skrivet: februari 11, 2008, 21:04:23 »
Nu börjar skrivklådan klia så jag startar en dagbok! Eftersom det är vinter så blir det först berättelser från förr som av olika anledningar etsat sig fast i minnet.

Utloggad Flygande-jakob

  • Antal inlägg: 2 454
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #1 skrivet: februari 11, 2008, 21:34:00 »
Min finaste fisk någonsin:

Augusti 1995, dagarna innan sommarlovet är slut och andra läsåret på jakt och fiskelinjen i Vilhelmina börjar.

Jag flyttade med min familj från Linköping till mariannelund i Småland 1987. Där började mitt flugfiske. Den första flugfisken blev en regnbåge i sjön Skruven. I den lilla underbara ån i trakten fanns en fin stam med öring som vi pojkar mestadels metade och kastade efter med vobblers, men allteftersom flugfiskekunskaperna ökade gick vi över mer och mer till detta. Öringen höll bäcköringstorlek, dvs upp till 5-7hg. Men de största klev över kilot och någon gång vardera lyckades vi tre kompisar fånga en sådan.
Det fanns ett rykte om en maskfångad öring på 2,2kg fångad under tidigt 80-tal.
Sådana var förutsättningarna i denna å och det är det som gör öringen jag fick i Augusti -95 till min finaste fisk. En sån där fisk man aldrig kan överträffa oavsett vad man under resten av sitt liv krokar på.

Jag cyklade ner till Fallet nedanför servicehuset som så många gånger förr. Hålan under fallet var en plats som alltid höll de största öringarna i ån. Ett år fanns en öring där som jag kallade Hebbe. Jag fångade honom tre gånger under sommaren och aldrig på samma bete, han gjorde inte en enda gång misstaget att bita i något otrevligt han smakat på förr. En gång på mask, en gång på spinnare, en gång på löja. Sedan fick han vara ifred. Iallafall från mig.
Jag smög ut min kaninhårsmuddler i strömmarna utan något som helst resultat. Ganska märkligt tyckte jag för kvällen var perfekt. Men ingen öring visade sitt intresse på någon av de ståndplatser som fanns där.
Jag började följa den ganska tråkiga strömmen ner mot bron och lade ett kast vid varannat steg som på våtflugemanér fick svepa över strömmen och nästan nere vid bron, strax ovanför fundamentet som klyver strömmen och bildar en liten nacke sög det till i linan.

Jag kände att det var en fin fisk som hakat på och följde den uppefter ån. Nästan komna till fallet vände den och rusade ner till nacken igen, stångade omkring en stund och rusade åter uppåt.
Denna gång verkade den inte vilja stanna utan hade kursen satt rakt upp i hålorna under fallet. Detta var jag livrädd för eftersom det fanns gott om vassa stenar och bråte i dessa hålor och jag sprang förbi fisken och hoppade i vattnet några meter framför honom för att få honom att vända.
Det lyckades och återigen rusade han nerströms. Denna gång stannade han inte utan fortsatte rakt under bron och ner i djuphålan nedanför. Efter mycket om och men krånglade jag mig själv och spöet under bron och kunde fortsätta kampen långt nerströms.
Till slut gav han upp. Kanske var det vattentemperaturen, det måste varit rejält över 20 grader, eller den utdragna kampen. Men han fick aldrig tillbaks livet, han var slut. Med mycket blandade känslor knackade jag ihjäl honom och cyklade hem.
Väl hemma kunde jag väga honom till 2250g. och han var därmed dubbelt så stor som någon öring jag fångat under mina åtta år vid denna å. Färgen var djupt guldgul och en liten krok hade han börjat få. Det var och är den vackraste fisk jag någonsin fångat och en av de största upplevelser jag någonsin givits med ett spö i min hand. För det tackar jag ån och öringen.



Utloggad Fredrik

  • Antal inlägg: 1 452
    • Flugbindningsshopen
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #2 skrivet: februari 11, 2008, 21:37:05 »
 :flyguy:
MERA!!!!! :-*
Nytt år nya utmaningar...

Sg

  • Gäst
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #3 skrivet: februari 11, 2008, 22:07:33 »
Grymt poetiskt Jakob :) Och inga spår av Jagad :D

Utloggad Flygande-jakob

  • Antal inlägg: 2 454
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #4 skrivet: februari 11, 2008, 22:15:08 »
En till då:

Sommarlov under 80-talet.
Barndomens sommarlov tillbringades ofta i mormor och morfars stuga i Bjärka vid Norrbysjön i Östergötland. Där fångade jag mitt livs allra första fisk, en pekfingerstor abborre som för mig var enorm, högg på en maskagnad pirk där ute på sjön.

Nu väller massor med minnen upp inom mig från den tiden så jag berättar väl allteftersom de dyker upp.

Ända sedan jag låg i barnvagnen har jag fiskat säger mina föräldrar. Jag tjatade till mig pinnar där jag låg, och med dom metade jag ut över vagnens kant. Långt innan jag överhuvudtaget hade sett någon fiska. Hur kan man göra det? På något sätt var jag född med det. På något sätt var jag född med vattnet som följeslagare.

Då jag var två och ett halvt år gammal föll jag i vattnet. Jag minns mig själv stående på kanten av en kaj i hamnen i Karlshamn. Jag minns en sten i min hand, och hur jag försöker kasta den långt ut i vattnet. Jag minns hur stenen inte lämnar min hand utan istället tar mig med. Ut över kanten och ner i vattnet.
Sedan minns jag ingenting mer. Mitt nästa minne är hemma i köket. Jag åt chokladpudding.
Vad som hände mellan dessa två minnen är vad mina föräldrar fått berätta för mig, mina egna minnen från tiden däremellan handlade inte om vad som fyskiskt hände utan vad som hände inom mig och på någon helt annan plats än i vattnet, på havsbottnen eller på sjukhuset.

Dessa minnen följde mig som drömmar på nätterna och i bilder som slog som blixtar i mitt hjärta ibland. Jag kunde aldrig förstå varifrån dessa bilder, ljud och drömmar kom ifrån förrän en gång då jag var sjutton år och insikten om varifrån de kom slog mig med fullständig obeslöjad klarhet. Därefter förändrades livet och en annan period började.

Min far berättar för mig vad han upplevde. Han och hans kompis tittade på båtarna och jag hamnade lite bakom dom. När han vänder sig om är jag borta. Han springer, ropar, skriker. Där finns bara en lång kaj. Ingenstans ett barn kan gömma sig. Han förstår.
De hör en man skrika och ser honom komma springande runt kajen. Han skriker att ett barn fallit i vattnet. Pappa slänger av sig kläderna och dyker. Det är kallt i vattnet. Kanske var det det som räddade mig, kallt vatten är bättre än varmt ur drunkningshänséende.
Han dyker igen och ser något suddigt på botten, går upp, hämtar luft och dyker. Det är djupt men han tar sig ända ner och får tag i min jacka. Han får upp mig. Men jag är död. Ganska lång tid har gått.
Tack vare att han är läkare och vet vad som ska göras får han till slut igång sin lilla pojkes hjärta och lungor. Det beskrevs lite som vad man kallar mirakel, något som egentligen inte kan ske.
Ganska länge låg jag på sjukhus. Jag pratade inte på en vecka och såg på allt runt omkring mig med förundrad blick berättar mina föräldrar. Jag verkade mycket lycklig och det bästa ord dom kan beskriva mig med är förundrad.
När jag väl började prata igen berättade jag vad jag sett nere i vattnet. Att jag träffat människor, andra barn.
Efter detta älskade jag vattnet ännu mer, jag älskade att fiska, att simma. Jag ville alltid vara nära vattnet och så är det än idag.


Nu drev jag visst iväg så att fiskehistorien helt kom av sig! Tar det sedan, det var väldigt skönt att få skriva ner det här. Har aldrig gjort det förr.
« Senast ändrad: april 08, 2008, 22:24:26 av jakob »

Utloggad Loopis

  • loopis
  • Antal inlägg: 2 062
  • Tältmaffian goes Barbie!
    • Tältmaffian Blogg
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #5 skrivet: februari 11, 2008, 22:16:24 »
Karlshamn  8) av mörrumsvatten du skall komma  :-*
Join the maffia

Utloggad Thomas L

  • Antal inlägg: 6 889
  • snart så
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #6 skrivet: februari 11, 2008, 22:22:29 »
 Starkt :yeah: :yeah: :flyguy: :flyguy:
Nya tider nya leder är min paroll inte SJs

Ronnie

  • Gäst
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #7 skrivet: februari 11, 2008, 22:46:14 »
Den du,den tog tag i en..

Utloggad Flygande-jakob

  • Antal inlägg: 2 454
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #8 skrivet: februari 12, 2008, 00:21:17 »
Tack ska ni ha för berömmet!

Så, för att återknyta till inledningen på förra berättelsen som utmynnade i någonting helt annat än den från början var tänkt kommer här fortsättningen:

Somrarna som tillbringades i Bjärka var för mig rena fiskeäventyren, från de första abborrarna till de magiskt spännande gäddorna som fångades på dragrodd. Jag och min bror satt på aktertoften med varsitt spö med Abumaticrulle släpandes den obligatoriska rödvita Hi-lovobblern. Just den rödvita vobblern är så starkt förknippad med dessa somrars äventyr att jag blir helt nostalgisk bara av att se en gammal H-lo än i denna dag!
Gäddorna var aldrig stora mätt med dagens mått men för oss var de enorma. Min far har aldrig varit fiskeintresserad men offrade mycket tid för att hjälpa mig med mitt enorma fiskeintresse. Jag minns en gubbe som hette Tage och var vän med morfar, han och hans fru hade stugan bredvid och Tage var den stora fiskeidolen. Den där lite mytiska trollgubben som alltid kom hem med några fina gäddor och en gång fångat en gammelgädda på åtta kilo. Jag satt ofta på bryggan när han var ute och rodde drag för att försöka se var han tog vägen för att fånga de där gäddorna.

Men.. Denna berättelse ska inte handla om gäddor utan om den mystiska fisk som jag ibland såg från bryggan då den lojt simmade runt de ilanddrivna sjögräsbältena. Den fisk jag läst skulle vara den värsta kämpen av dom alla för sin storlek. Sutaren.
Då jag inte hade någon som kunde ro mig runt sjön i jakt på gäddor satt jag för det mesta på bryggan med ett långspö i bambu och metade. Ibland fick man några abborrar, ibland några mörtar. Någon gång fick jag löjor och jag minns hur vackra jag tyckte de var, de skimrade i regnbågsfärger och var så blanka så jag trodde deras fjäll var gjorda av silver.
Någon gång fick jag till och med en braxen och det var verkligen storvilt! Starka och stora, något helt annat än de vanliga abborrpinnarna. Morfar brukade plocka fram Aburöken de gånger en braxen bärgats och vi pojkar tyckte det var fantastiskt gott.

En dag då jag satt där på bryggan och flötet dök satt där på kroken något helt annat. Någonting urstarkt och vilt kämpande. Jag parerade fiskens rusningar och knyckar bäst jag kunde med det svaiga toppknutna spöet och till slut, jag minns inte hur det gick till, stod jag på land med en guldskimrande sutare i mina händer.
Lyckan visste inga gränser! Springande för allt vad benen bar tog jag fisken upp till mormor i stugan. Efter att mormor fått se min guldskatt sprang jag allt vad jag kunde nerför den stenlagda trappan i sluttningen för att leta reda på min fiskekamrat Martin och visa honom vad jag fått.
Men jag sprang alltför snabbt, snabbare än vad benen bar och längst ner i slänten föll jag huvudstupa. Det gjorde fruktansvärt ont och jag skrek. Jag började linka tillbaks och till slut kom mormor ut för att se vad som stod på. Hon hade först trott att jag lekte och tjoade då jag skulle visa Martin fisken.
Värst var det i fingret. Mamma fick köra mig till sjukhuset i Linköping och där visade det sig att jag brutit det. Det blev gips och allt vad det medförde i barnåren, jag fick känna mig lite tuff för det var ju ganska häftigt att ha gips och ha brutit nånting.
Och sutaren blev rökt i morfars Aburök och jag tyckte det var en riktig delikatess!
Sutaren fortsatte i många år att ha ett magiskt skimmer kring sig och jag försökte ofta fånga dom då jag blev äldre. För mig var och är det en fantastisk fisk!

Nu gick det bättre att hålla sig till ämnet, och jävlar vad kul det känns att minnas de gamla äventyren! Det här blir nog en lång tråd med minnen som nystas upp ur sinnets glömda skrymslen! :D

Det bara väller fram gamla saker som hänt när jag skriver. Kul!

Utloggad MADMOOSE

  • Moderator
  • Antal inlägg: 1 783
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #9 skrivet: februari 12, 2008, 08:18:36 »
Ja vad säger man Jakob....du har en fantastisk förmåga att ta med oss in i dina berättelser. Tack för att du delar med dig!  :)

Utloggad Loopis

  • loopis
  • Antal inlägg: 2 062
  • Tältmaffian goes Barbie!
    • Tältmaffian Blogg
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #10 skrivet: februari 12, 2008, 08:47:02 »
Sutrish  :looney:
Join the maffia

Moparman

  • Gäst
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #11 skrivet: februari 12, 2008, 09:26:49 »
Fortsätt, fortsätt  :run: :run:

Utloggad Flygande-jakob

  • Antal inlägg: 2 454
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #12 skrivet: februari 12, 2008, 10:19:09 »
Grymt poetiskt Jakob :) Och inga spår av Jagad :D

Tack allihop! Vad menas med Jagad Sg?

Wolfis

  • Gäst
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #13 skrivet: februari 12, 2008, 10:22:59 »
Underbar läsning Jakob  :D

Utloggad Flygande-jakob

  • Antal inlägg: 2 454
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #14 skrivet: februari 12, 2008, 11:13:37 »
Ska bryta av de gamla berättelserna med ett par nyare. Det ska handla om fiskar jag aldrig fångade.

Det här hände sommaren 2000 och handlar om den största rödingen jag fiskat efter men aldrig fick:

Mellan de båda selen nedanför sjön Ransaren rinner en kanalliknande ström. Den är ganska monoton och tråkig förutom på ett ställe där den grundar upp och bildar en v-formad blanknacke.
På den här nacken samlas ibland mycket röding. Det beror lite på vattenstånd, temperatur och matflöde från selet och sjön ovanför. Vissa år då Ransaren är i ett visst läge, kombinerat med temperatur, befinner sig Mycisräkorna i sjön i det vattenskikt som via bottentappningen strömmar ner i selet. Dessa räkor kommer i sådan mängd att selet mest kan liknas vid en enda stor foderautomat där rödingarna bara behöver gapa för att få i sig den proteinstinna räksörjan.
Rödingarna samlas då på strömsatte platser där matflödet är så stort att de kan frossa utan ansträngning.
År 2000 var ett sådant år och nacken mellan selen var en sådan plats.

Första gången jag såg honom var i Juni. Jag såg först bara den vita strimma på bröstfenan som alltid är det första man ser av en röding och den del av kroppen hjärnan sedan bygger en fisk runt. Man ser fisken innan man egentligen sett den, hjärnan kopplar att det är en fisk innan synen lyckats frigöra siluetten från bottenstenar och skuggor. Tack vare den vita strimman. Öringen däremot byggs ofta ihop av en mörk stjärtfena.
Skillnaden på denna röding och andra rödingar jag sett här var storleken. Den här var riktigt stor.
Självklart försökte jag efter en stund att fiska på den, men utan resultat. Nacken har en väldigt hård ytström och en lugn bottenström. Det är väldigt svårt att få en liten räkimitation att verkligen fridrifta, och den selektivitet dessa mycisrödingar lägger sig till med gör det hela än värre. Sällan viker de mer än några centimeter för att plocka i sig maten.
Till slut gav jag upp och kröp istället närmare, låg på en sten intill vattnet och bara studerade honom. Såg hur han åt, hur han vilade.
Då och då kom någon mindre röding försiktigt nedsinglande uppifrån och möttes genast av ett blixtsnabbt anfall och uppspärrat gap. Han höll sitt revir.
Dagarna gick och jag satt vid nacken nästan varje kväll under en månads tid. Flera gånger fångade jag rödingar som höll till ovanför honom. De som ibland vågade sig för nära och blev bortjagade. De såg alltid ut som småfiskar då de kom nära honom men de vägde alla mellan ett och ett halvt och två komma två kilo, och alla hade de kropparna rispade av hans tänder.
Jag band upp stora rödvita streamers för att lura honom att försvara reviret mot en inkräktande liten röding. Det gick han aldrig på. En gång gick min rödvita streamer så nära honom att jag såg att hans vita strimma på bröstfenan var längre än min fluga. Och flugan var lika lång som avståndet mellan mitt pekfinger och min tumme när jag spärrar ut fingrarna. Då var jag nervös.

Sista gången jag såg honom hade han sällskap. Han hade släppt in en röding i sitt revir och de stod en halvmeter från varandra och åt. Den nya fisken var i samma storlek. Kanske var det därför han lät honom vara där. De var likvärdiga, ingen av dom kunde vinna kampen om reviret och därför samsades de?

Tre gånger högg han mina flugor. De två första gångerna ryckte jag flugan ur hans mun innan han ens hunnit stänga igen den. På något vis klickar det i hjärnan då man stått så många dagar och ingenting hänt och han plötsligt hugger. Motrycksnerven slår till när den inte alls ska.
Men tredje gången möttes mitt alltför tidiga mothugg av en massiv tyngd. Rödingen började krumbukta och slå därnere och kampen gick igång.
Ganska snart började han en lång seg rusning som inte slutade förrän han var långt ut i selet ovanför. Kampen fortsatte ner genom strömmen och efter lång tid avslutades den flera hundra meter nedanför.
Då han väl tröttnade och kom in besannades mina värsta farhågor, det alltför snabba mothugget hade dragit upphängarflugan ur hans mun och ankarflugan som var fäst i tafsspetsen drogs fast i hans stjärtfena.

Jag var så fruktansvärt besviken. Jag lossade flugan och höll honom en stund tills han hade fått ordning på balansen, sen fick han gå.
Jag varken vägde eller mätte men skulle tro att längden var runt 70cm och vikten kring 4 kilo. Det var fisken jag helst velat fånga. Men jag fick honom inte. Inte på rätt sätt. Men jag fick hålla i honom.

Jag såg aldrig mer denna röding och heller inte hans kompis. Dagarna efter intogs den attraktiva nacken av de vanliga rödingarna och sommaren fortsatte som vanligt mot höst.
« Senast ändrad: februari 12, 2008, 11:16:20 av jakob »

Clabbe

  • Gäst
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #15 skrivet: februari 12, 2008, 12:08:04 »
 :flyguy:

isak

  • Gäst
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #16 skrivet: februari 12, 2008, 12:17:00 »
  :flyguy:  :flyguy:  :flyguy:
MYCKET underhållande läsning

Utloggad Flygande-jakob

  • Antal inlägg: 2 454
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #17 skrivet: februari 12, 2008, 15:31:26 »
Jag fortsätter på temat fiskar jag aldrig fick med en mycket färsk händelse. Den utspelade sig i slutet av juni i fjol:

Jag och två kompisar provfiskade en sjö i Västerbottens inland i somras. Jag hade hört viskningar om stor harr. Det visade sig stämma. Harrarna fanns i en mängd och storlek som överträffade det mesta, men vad vi inte visste var att det även fanns andra fiskar i sjön.
Jag var ensam ute en kväll. Hade släpat med mig en pontonbåt och låg i ett sund i sjön och kastade då jag såg ett försiktigt vak ett par meter ifrån strandkanten mellan båten och land.
Hade två rejält förtyngda nymfer på tafsen och lade ett kast mot vaket och började twista hem. Hugget var ganska omärkligt och fisken stökade runt lite försiktigt till en början. Efter en stund började jag misstänka riktigt grov harr eftersom den inte lät sig pressas in utan bökade runt precis som den ville.
Några minuter efter hugget kom en långsam rusning rakt utåt sjön. Jag hade fortfarande storharr i tankarna och väntade mig att den snart skulle stanna. Jag lade lite extra press. Rusningen avstannade inte utan ökade tvärtom i fart och när 50 metersskarven på backingen rann ut förstod jag att det inte längre var någon lek!
Backingen bara fortsatte rulla ut och när hundrametersgränsen närmade sig vände jag ryggen mot fisken och började frenetiskt paddla med simfenorna för att hinna ifatt. Någonstans mitt ute på sjön lade fisken i en lägre växel och till slut var jag uppe jämsides, eller rättare sagt översides, för fisken befann sig rakt under mig på 10-15 meters djup där den långsamt gick och stötte i stora cirklar runt sjöns djupaste delar.
Jag kunde inte göra mycket annat än att hålla den press jag vågade och hänga med i fiskens tempo för att inte få för mycket lina mellan oss och hoppas på att hugget kommit på upphängaren som var en förlängning av tafsens 0,25 del.
Efter ungefär trekvart kom den upp mot ytan och gjorde några rullningar, visade upp sig. Det var en öring och den var stor. Med sträckt lina och tafs och fisken i ytan syntes ingen upphängare. Alltså satt fisken på den vilket gjorde mig lite lugnare.

Efter detta gick öringen återigen ner på djupet och satte kurs rakt mot sjöns östra ände, i samma makliga tempo gick den egenom ytterligare ett sund och in i en stenig, grund vik. Här stack det upp stenar lite överallt och det var en miljö jag absolut inte ville befinna mig i med en sådan här fisk på kroken. Men jag hade fortfarande inget val, öringen styrde det hela precis som den ville, och vi kryssade fram och tillbaks mellan uppskjutande stenar och undervattensklippor.
Plötsligt bröt öringen ytan och sköt upp i ett halvmeterhögt hopp, visade upp hela sig i all sin guldglänsande prakt. Synen var obeskrivlig, den finns fortfarande på min näthinna. Först nu förstod jag hur stor den verkligen var!
Jag hade tidigare tänkt mig en öring i tre, kanske fyrakilosklassen, men när jag nu såg den förstod jag att den var flera kilo större. Längden måste varit över 80 centimeter. Jag önskade, längtade, hoppades av hela mitt hjärta att denna fisk skulle bli min. Den fisk jag drömt om hela livet. En jätteöring på puppfiske. Inte streamer eller tub utan på en liten nymf. Kanske är det inbillning, något jag konstruerat efteråt, men det kändes som att fisken ändå inte var min. Skulle aldrig bli min.

Efter ytterligare en stunds stångande och förflyttning mot en strandremsa på andra sidan sjön med trevligare botten började öringen visa trötthetstecken och jag fick flera gånger in den nära båten. Det kändes alldeles för vanskligt att försöka landa den där jag satt och paddlade till slut in och gick iland på en flack strand för att avsluta kampen där.
Fisken kändes trött men ville inte låta sig landas utan höll ut ytterligare en kvart innan den satte in nådastöten. En tung långrusning rakt ut i viken. Jag trodde den skulle stanna och låta sig ledas in igen men jag tog fel.
Då sjuttio-åttio meter backing hade rasslat ut kastade jag mig i pontonbåten och fick på mig simfenorna. Men försent. Jag kände hur pressen från fisken upphörde i den takt jag vevade upp linan. Precis som att den satt fast. Men fortfarande kändes då och då en tung knyck, slaget var alltså ännu inte alldeles förlorat!
En bra bit ut från stranden gick plötsligt linan rakt ner mot botten, vattnet var klart och därnere såg jag hur linan gick runt en knotig stock och vinkelrätt iväg åt andra hållet. I panik lösgjorde jag det andra spöet jag hade med mig och lyckades kroka upp linan på stockens motsatta sida och lyfta upp den. Men linan hade skurit fast i stocken och jag kunde inte mata ut mer  för att häva fisken sista rusning. Jag hade inget annat väl än att släppa linan som jag nu höll i handen. Jag såg hur den snabbt skar ner genom vattnet, spändes upp och plötsligt blev slak..
Tomhetskänslan var fruktansvärd. Det var som att hela världen runt omkring fördunklades och försvann. Det kom till och med tårar. Det kändes så jävla tomt.

Till slut paddlade jag iallafall tillbaks. Kollade kartan sen och såg att kampen rört sig en och en halv kilometer fågelvägen från den plats där fisken högg.
Efterhand lättnade trycket mot hjärtat och bröstet och ersattes av en vördnadskänsla mot fisken och sjön. En tacksamhet att ha fått uppleva.

Efter denna händelse utspelade sig flera saker med jätteöringarna i sjön. Dom visade sig, men lurades aldrig till hugg. Nu väntar jag feberaktigt på sommarens rockenkläckningar..

Utloggad Thomas L

  • Antal inlägg: 6 889
  • snart så
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #18 skrivet: februari 12, 2008, 16:21:34 »
Du skriver fördj*kla bra :flyguy:
Nya tider nya leder är min paroll inte SJs

Ronnie

  • Gäst
SV: Jakobs fiskehistorier
« Svar #19 skrivet: februari 12, 2008, 16:38:40 »
Du skriver fördj*kla bra :flyguy:
Stämmer bara in med föregående talare.. :yeah:  :flyguy: