Jakobs fiskehistorier

[Magnus]

Den du,den tog tag i en..

Ja verkligen. 

Underbart skrivet...

[Sg]

Tack allihop! Vad menas med Jagad Sg?

Jag tror jag blandar ihop dig med en annan som hette något liknande som du och gick på Ky på sportfiskeakademin Han såg alltid på Jagad om kvällarna, ;P

[Olavi]

Väldigt bra historier Jakob! Bra skrivna!

Tänk, här sitter vi och klagar på att innehållet i fisketidningarna blir tunnare och tunnare (förutom annonser då förstås) och så finns allt gratis framför näsan på oss.

[Flygande-jakob]

Tack för allt beröm! Fortsätter väl med berättelserna.

[PerL]

Tummen upp!

PerL

[Flygande-jakob]

Bryter av med en historia om en annan fisketur och bakgrunden till mitt fiske i Ammarnäs. Eller om hur den som gräver en grop åt andra...

Jag började fiska i Ammarnäs -99. Fick jobb hos en renskötar/turist/jakt/fiske/helikopterföretagare som stugvärd och fiskeguide vid ett av Rans samebys vatten.
Rödingfisket där var sagolikt, stim av grov röding vandrade upp i ett strömmande delta för att äta under sommarens första varma veckor då dagsländekläckningarna kulminerade.
Där fanns även stor öring och hela platsen var ett fiskeparadis. Jag blev kvar hela sommaren och hösten då jag istället fick guida Italienare på ripjakt. Tack vare detta fick jag för övrigt tinnitus..

Nåja, ibland fick jag ledigt och fick då åka med ner till Ammarnäs några dagar. Där hörde jag ibland rykten om storöring i Vindelälven. Det hela lät väldigt spännande men det verkade vara få som verkligen fiskade efter dem. De fiskar jag hörde rykten om hade ofta sugit i sig en red tag eller liknande på någons flugkast i Sjöforsen eller någon lycklig själ som lyckats kroka någon på vobbler i Järnforsen. Den sommaren var det till och med någon som lyckades landa en på Mickey Finn på Sjöforsnacken.
Självklart fanns de riktiga öringfiskarna där, men de var tysta och hemliga. En natt blev jag nedflugen till Ammarnäs och skulle gå och lägga mig i stugan jag brukade låna. Han som rådde om stugan sa att det bodde en till person där, och mycket riktigt: där låg någon och snarkade i ena sängen! Han hade sagt att det var en vacker polska men tyvärr var det en skäggig gubbe..
Nästa dag språkades vi och jag fick klart för mig att han var öringfiskare. Han var ganska hemlig men lät mig förstå att han tillbringade sina somrar smygandes efter älven för att om natten försöka lura Vindelälvens stora lekvandrare. Han hade åren innan aldrig haft vare sig stuga eller tält utan låg under någon gran då han blev trött. Till slut hade pratet i byn börjat gå om en märklig man som smög runt efter stränderna och det väckte intresset hos mannen jag arbetade åt. Han tog sig en tur nedåt älven för att få sig en titt på denna mystiska person.
De bägge fann varandra bra och fiskaren fick lov att sova i den stuga jag låg i. Och det var hans hemliga, framviskade berättelser som väckte mitt intresse för dessa stora svåra öringar.

Det dröjde dock till sommaren 2002 innan jag skulle göra mitt första försök. Jag och min vän Christian Lundberg hade varit på reportageresa under flera dagar i olika vatten i Vindelfjällen och skulle avsluta Ammarnästrippen med harrfiske i Sjöforsen. I bakhuvudet låg dock drömmen om Vindelälvens storöring och lurade..
Peter Schmitt och Ulf Johansson var med oss under dagens fiske och Peters berättelse om storöringen som kvällen innan sugit i sig hans kläckare och sprängt 0,16 tafsen störde mitt sinne å till den grad att harrfisket bara kändes som en lång parentes i väntan på kvällstimmen då jag skulle smyga mig ut på nacken beväpnad med mitt kraftiga saltvattensspö, 0,35 tafs och ett Angelhairmonster i änden.

Jag drev förstås hela dagen med Peter över hur dum han kunde vara som la ett kast med sin klena tafsspets på storöringen han sett vaka, det förstod han väl att det skulle gå åt helvete!
Det var där jag började mitt grävande på den grop jag själv strax skulle falla i...

Framåt kvällningen kom Peter fram till mig och sade nästan viskande att, nu är det nog dags..
Vi gick upp till nacken, jag skulle precis greppa det färdigtacklade öringspöet och smyga ut på stenen i strömkanten när jag såg två kraftiga harrvak ute på blankstryket.
I det ögonblick jag bestämde mig för att försöka fånga storharren där ute var min grop färdiggrävd.
Kastet rullade ut, nymfen bröt ytan och drev nedströms. Tafsen stannade upp och jag höjde spöet i ett mothugg. Då, precis då i det ögonblicket, föll jag rätt ner med huvudet före i gropen jag så omsorgsfullt börjat gräva i det ögonblick jag hånade Peter för hans kast på öringen.
Motståndet var massivt och öringen gick direkt upp i ytan och visade sin stjärtfena och jag förstod alltihop. Det stod glasklart framför mig hur jag grävt den där gropen och jag kände mig otroligt dum!
Jag tror nästan Peter log där inifrån land när han såg vad som hände..

Jag fick iallafall försöka fullfölja kampen och det gick riktigt bra. Åtminstone första och andra perioden. Jag såg öringen flera gånger och en bit in i tredje började jag till och med få lite hopp om att det skulle kunna lyckas. Fisken höll sig på och runt nacken och lät sig tröttas ut. På stranden stod mina fiskekompisar och följde det hela och på andra sidan hade flera bilar stannat och en hel del folk samlats då de sett vad som pågick. Storöringar på flugspö var här fram till detta år inte den vardagsmat det är idag nämligen.
Men till slut fick öringen nog och begav sig rakt ner i forsen och med tunn tafs och harrspö fanns ingen möjlighet att stoppa, bara följa.
Vattnet var ganska lågt och mycket sten stack upp, följden blev att språngmarschen inte kunde utföras på land utan fick göras i själva älven. Ingen annan möjlighet fanns för att parera och leda linan förbi de stenar öringen gick runt på sin färd genom den skummande Sjöforsen.
Jag föll flera gånger och slog benen ömma, någon gång var det inte mycket mer än en arm och ett spö ovanför ytan och kallsuparna var rikliga och uppfriskande.
Jag blev dock obönhörligen långt efter i den ganska långa forsen. På något underligt vis lyckades jag parera varenda sten. Forsfärden såg ut att lyckas och kom vi bara välbehållna ner till selet skulle slaget vara vunnet!
Mitt i forsen, allra längst ner ligger en stor sten. Den allra sista stenen.
Strax ovanför denna sten där fisken var på väg mot en innersväng ändrade den sig och tog istället andra vägen runt. Detta öringens sista beslut bildade en bukt på linan som trycktes runt på insidan medan fisken gick runt på motsatt sida.
Där small tafsen.

Där stod jag vid forsens slut som en blöt och skamsen hund längst ner på botten av en egentillverkad grop och kände mig aningens dum.
Jag vände mig in mot land och möttes av en fotoblixt rätt i ansiktet och Christians upphetsade skrik: "Fyfan vilken min du har Jakob! Gör den igen!"
Peter såg på mig med medlidande och publiken på andra sidan upplöstes.
Efter detta väcktes ett otroligt begär efter dessa fantastiska öringar och en evig längtan till denna vilda otämjda älv i dalgången mellan Sorsele och Ammarnäs.

Senare kom revanschen och jag har fått uppleva fantastiska äventyr vid dessa strömmar. Jag ska snart berätta om vändningen och mitt livs öringfiske en regnig natt i slutet av Juli.

[HN]

Sanslöst bra skrivet å då menar jag alla berättelserna

[BB]

Vilken produktionstakt du har! Välskrivet och spännande. Det är bara att buga och bocka för att vi får följa med på dessa äventyr! 

[foppe]

"Hummmm" du börjar få ordning på bokstäverna "Grabben".

[Ron]

...
Där fanns även stor öring och hela platsen var ett fiskeparadis. Jag blev kvar hela sommaren och hösten då jag istället fick guida Italienare på ripjakt. Tack vare detta fick jag för övrigt tinnitus..

Aj, aj. Det var väl inte du som blev skjuten av italienska ripjägare...? 

[Flygande-jakob]

Aj, aj. Det var väl inte du som blev skjuten av italienska ripjägare...? 

Det är nog Jimmy du syftar på, han blev träffad i huvudet för några år sedan ganska allvarligt. Jag har också blivit träffad men klarat mig bra, var nära att få bröstvårtan sönderskjuten en gång bara!  De flesta som guidar mycket Italienare har blivit det. Det allvarliga är ju tinnitusen för min del, kommer av skott från nära håll alldeles invid öronen. Plus helikopteroväsen.

[Betis]

Det är nog Jimmy du syftar på, han blev träffad i huvudet för några år sedan ganska allvarligt. Jag har också blivit träffad men klarat mig bra, var nära att få bröstvårtan sönderskjuten en gång bara!  De flesta som guidar mycket Italienare har blivit det. Det allvarliga är ju tinnitusen för min del, kommer av skott från nära håll alldeles invid öronen. Plus helikopteroväsen.

Kombinerade hörlurar å hörselskydd Jacob.

Hörselskydd för helvete, du är ännu ung.

Fantastiska berättelser för övrigt, helt fantastiska...

[Flygande-jakob]

Jo jag vet. Är väldigt noga nuförtiden men det behövdes en hörselskada innan jag förstod att jag måste vara noga tyvärr.
Tack förresten!

[Ronnie]

Jo jag vet. Är väldigt noga nuförtiden men det behövdes en hörselskada innan jag förstod att jag måste vara noga tyvärr.
Tack förresten!

Du måste ju för tusan höra hunden,eller är du en pejl kille..

[Flygande-jakob]

Du måste ju för tusan höra hunden,eller är du en pejl kille..

Jo men jag jagar ju så stillsamt så jag hinner dra på mig kåpor eller proppar innan jag skjuter! Trädskällare förstås. Och givetvis ljuddämpare på bössorna!

[Betis]

Å så finns det såna lurar som stänger av för oljud och släpper in det man måste höra.

[Flygande-jakob]

Å så finns det såna lurar som stänger av för oljud och släpper in det man måste höra.

Jo dom är jävligt bra. Har haft ett par men dom ligger i skogen någonstans tyvärr. Ska skaffa nya snart!

[Ronnie]

Jo men jag jagar ju så stillsamt så jag hinner dra på mig kåpor eller proppar innan jag skjuter! Trädskällare förstås. Och givetvis ljuddämpare på bössorna!

Jo jag vet att du jagar med Finnspets,gör ju jag också,därför säger jag att du skall vara rädd om hörseln så du hör hunden.Annars så måste du ha en pejl med skall indikator.Och till en rätt funtad finne skall ingen pejl behövas..
Så var rädd om hörseln.

[Betis]

Jo jag vet att du jagar med Finnspets,gör ju jag också,därför säger jag att du skall vara rädd om hörseln så du hör hunden.Annars så måste du ha en pejl med skall indikator.Och till en rätt funtad finne skall ingen pejl behövas..
Så var rädd om hörseln.

Granna hundar!!!

[Ronnie]

Granna hundar!!!