Lite tankar om fiske efter storöring

[Flygande-jakob]

Jag tjatade ju lite om att vi skulle skriva artiklar så jag provar att lägga in en här. Det är en gammal artikel jag skrivit men det är ju inte säkert ni har läst den.
Rätt gammal men jag skulle nog skrivit ungefär likadant idag. 

Hjärtat bankar så hårt nu att det känns som om det är på väg ut genom bröstkorgen. En metallisk smak känns i munnen, smaken av järn eller blod. Den där smaken som kommer när spänningen är på gränsen till outhärdlig. Händerna skakar och ögonen har inte blinkat på så länge att tårar har börjat bränna.

En bit framför mig kan jag skönja den blanka nacken som just nu är det enda som existerar i mitt liv, hela mitt väsen är koncentrerat på denna blanka, sugande forsnacke när tredje kastet rinner ut i mörkret. Jag ser inte vart flugan landar men linlängden är som den ska och flugan börjar sin färd över ån.

Kastet fiskar ut och linan blir hängande nedanför mig. Jag tar två oändligt försiktiga steg nedåt, balanserande i mörkret, livrädd. Livrädd att stöta till en sten som varnar honom därute på nacken, som får honom att med några snabba slag försvinna bort till sin trygga viloplats. Lämna mig ensam. Stöter jag till en sten kan jag lika gärna veva upp linan och gå härifrån. Ett misslyckat kast, ett plaskande kast är jag livrädd för. Då är det färdigt, bara att veva upp.

Fjärde kastet rullar ut över vattnet och greppet runt spöhandagets kork hårdnar, jag vet att jag inte gjort något misstag än, jag vet att han kommer att ta. På detta kast eller på nästa. Flugan går sin bana utan att något händer.

Ett försiktigt steg räcker nu. Vattnet är snabbare här nere än där jag började åtta, tio meter högre upp. Steget går bra, inga stenar som rör sig och med darrande händer tar jag in de få meter skjutlina som är ute tills jag känner markeringen för rätt linlängd glida genom högerhandens fingrar. Linan lyfts och med en svepande försiktig rörelse läggs femte kastet ut. Inget plaskande, som en smekning landar linan och flugan skär sig fram genom vattnet.

Så sker det. Det jag väntat på. Det blixtrar framför ögonen, hjärtat stannar och ögonen hotar att tränga ur sina hålor, världen stannar, tiden stannar, under en kort sekund svävar jag på gränsen till avgrunden. Förnuft och tankar hinner inte med under detta korta ögonblick och trots att detta är vad jag väntat och hoppats på så förmår jag inte hänga med i vad som händer. Arvet från tidernas begynnelse, instinkten, reptilhjärnan är mitt enda sinne som kan uppfatta detta ögonblick för vad det verkligen är. Om en liten stund kommer denna sekund att vara en dimmig bild i mitt medvetande, en sekund som inte uppfattades och inte kunde förstås av mitt vanliga jag. Den sekund då jag upplever länken till fångstmannens urgamla arv.

Jag lyfter spöt men kommer bara halvvägs, han därute drar det tillbaka ner mot vattnet. Han vänder mot sin trygga viloplats, han river med sig lina som inte hinner skära genom vattnet utan pressas neråt av strömmen, den går i en båge. Han kastar sig upp ur vattnet i ett ursinnigt hopp. Jag ser honom inte, jag hör bara hans flera kilo tunga kropp riva sönder och piska vattenytan. Kampen går i mörker.

----------------------------------------------------------------

Sensommarens nattfiske efter storöring är för mig en spänning så stark att den nästan blir till en psykisk tortyr. Känslorna vid hugget sätter min kropp i samma stämning som sekunden då man nästan råkar ut för en olycka, som att se en bil komma mot mig i full fart, inse att det kommer att smälla, känna dagsmedvetandet på en millisekund slås i spillror och ersättas av urtidsmedvetandet.

Allting runtomkring mig upplevs på ett annat sätt än i dagsljusets avslöjande sken, sinnena skärps och världen runtomkring blir annorlunda, på något sätt mindre. Det finns ingenting att se och ingenting som drar min blick och min uppmärksamhet mot fjärran, det finns ingenting förutom den lilla värld alldeles runtomkring mig som jag kan uppfatta som skuggor och ljud. Som i en bubbla, isolerad från vardagens liv finns bara nuet. Och storöringen väntar. Den fisk som på dagen bara är en myt, ett väsen man nästan tvivlar på existerar,den finns plötsligt där i mörkret. På något sätt framsprungen ur natten finns den där i en på dagen alldeles tom och död älv.

För att lyckas med storöringen krävs en rejäl omställning av fisketaktiken jämfört med fiske efter de "vanliga" öringarna. För det första får man vara beredd på att fånga få fiskar. Många timmars fiske och väntan för varje landad fisk hör till det vanliga och den fråga man måste ställa sig är om man verkligen vill offra sin tid till detta. För det tar tid, mycket tid. Storöringsfiske är oftast ett slit där inte en minut av nattimmarna får förspillas på någonting annat än öringen själv och där det trevliga kaffekoket byts mot en näve frystorkat kaffepulver som sköljs ner med kallvatten och korvgrillningen byts mot en tub risgröt att bita hål i och klämma ner som den är. För natten väntar inte. Den är kort och solen jagar snabbt..

Men låt oss inte gå händelserna i förväg utan börja året i rätt ordning:

I de flesta öringvatten finns enstaka stora individer, dessa är ofta betydligt svårare att komma till tals med än de mindre och talrikare småfiskarna. Men vad är då en stor öring? Olika fiskare ger olika svar och egentligen är ju inget svar fel för öringen blir olika stor i olika vatten. I den lilla skogsån kan en storöring vara på 7-8hg och i en älv kanske 5 kg. I kraftverkskanalerna och större älvar kanske dom måste uppemot det dubbla i vikt för att vara en riktigt stor öring. I den här artikeln kommer jag att skriva om de vatten jag fiskar i och hur jag fiskar för att ha störst chans att fånga öring som är stor i mina ögon i dessa vatten.



Försommar och fiskätare

Ett fiskeår efter öringen börjar i min landsdel någon gång i april. Då koncentrerar jag mitt fiske till isvakar där solvärmen drar till sig öringen och där livet i vattnet blir lite intensivare än under istäcket runtomkring.

Öringen är ofta trög av kylan och lättast att lura till hugg med ett djupt och långsamt fiske, tunga simpaimitationer eller husmaskar förmår ibland rejäla öringar att öppna munnen, men på något vis är det här mest en säsongsupptakt, en girig vilja att äntligen få svinga flugspöt igen och längtan blir bara ännu starkare till värme och stilla sommarnätter.

Allt eftersom våren jagar vidare mot sommar sig blir förutsättningarna allt bättre för att fiska småfiskjagande öring i kraftverkskanaler och strömmar. Detta fiske är ofta mycket spännande och synen av en ytjagande öring i mångkilosklassen hör till fiskeårets absoluta höjdpunkter!

De stora fiskätande öringarna kan fångas nästan året om så länge man är beredd att söka dom på lite olika platser i vattendraget och med lite olika metoder. Tidigt på året lite djupare och långsammare för att allteftersom vattnet värms upp koncentrera fisket till ytregionen där öringen ofta avslöjar sig genom kraftiga virvlar då de plöjer igenom stimmen av betesfisk. Koncentrera fisket till de platser som har högst koncentration av föda för öringen och lär dig när på dygnet den jagar. Detta kan variera mellan olika vatten och årstider men för att undvika att fiska under döda perioder får man vara beredd att lägga lite tid på en kartläggning av detta. En liten tumregel är ofta att den största öringen är som mest aktiv under de mörkaste delarna av dygnet men det är långt ifrån hela sanningen då jakterna lika gärna kan gå som intensivast mitt på dagen och i strålande solsken, så det bästa man kan göra är att lära sig hur det fungerar i just det vatten man fiskar.

Strömsatta partier mellan sjöar och sel är alltid mycket heta och drar till sig både småfisk och storöring och vid dessa platser inträffar ofta elritseleken någon gång under försommaren. Detta är kanske den säkraste perioden i framförallt fjällvatten att komma i kontakt med riktigt grov öring.

Småfiskjagande öring är ofta mycket rörlig och gör korta jaktruscher in i stimmen och vänder sedan ut igen vilket gör att man som fiskare måste vara mycket uppmärksam på alla tecken som visar att en jaktperiod är på gång. Ofta brukar det synas på bytesfisken som blir orolig och sprätter i ytan och då är det bråttom att få ut flugan till platsen, för lika snabbt som öringen kommer in i stimmet, lika snabbt är den borta igen och chansen förbi. Då bör man hålla inne med kastningen och låta platsen bli lugn igen till dess att småfisken samlats och nästa jaktrusch börjar.

På ungefär samma sätt brukar fisket fungera i våra kraftverkskanaler. Ett misstag många gör under denna typ av fiske är att fiska för djupt! Öringens viloplats är oftast nere vid botten i lä för strömmen, men viloplats och ätplats är ofta skilda saker och ett djupt fiske kan få effekten att öringen skräms och lämnar området helt och hållet. Jakten sker ofta ytligt och det är också där flugan ska presenteras. Självklart finns alltid undantag och olikheter mellan vattendrag så bästa sättet att nå framgång är att lägga mycket tid vid samma vatten och lära känna det. Då kommer också resultaten.

Sländornas tid

Någon gång i mitten på maj brukar de första Vulgatorna dyka upp i södra delen av landet och allteftersom sommaren fortskrider går sländvågen norrut.

Vulgatan och Danican är de största av våra dagsländor och har en storlek och ett antal att de förmår även de allra största fiskätande öringarna i våra vatten att för en kort tid överge sin osynliga jakt i djupet och en enda gång på tolv månader visa sig i gungande vak.

Detta är en högtid ingen flugfiskare bör missa och den största, och i de flesta vatten, enda chansen att fånga en riktigt stor öring på torrfluga. Kläckningen pågår i allt från några dagar upp till flera veckor beroende på väder och vind och sländpopulationens täthet.

Ett dygn med Rocken som sländorna populärt kallas på sina håll börjar redan under förmiddagstimmarna då de stora nymferna oroligt börjar lämna den trygga bottenregionen och efterhand stiger ända upp till ytan för att kläckas. Ofta är kläckningen som intensivast mitt på dagen och en bit in på kvällen. De nykläckta sländorna, vilka kallas dun, sitter efter kläckningsögonblicket kvar en stund på ytan för att torka vingarna innan de gör sin första flygtur in mot land där de sätter sig tillrätta på en skyddad plats och så småningom genomgår förvandlingen till parningsfärdiga individer, spinners. Denna förvandling tar ett tag och de sländor som kläckt ena dagen är ofta de som dansar dagen därpå.

Efter parningen som sker i luften och kallas dans, läggs äggen genom att honan flyger uppåt och sedan ner mot vattenytan där hon slår av äggen från bakkroppen. Därefter dör sländan och hamnar oftast på vattenytan med vingarna utspärrade, därav namnet spent spinners.

Hela detta skådespel är en upplevelse att betrakta, alltifrån kläckningen då sländorna i massor stiger mot himlen likt snöflingor som faller uppåt som en god vän uttrycker det, till dansen ovanför trädtopparna då svärmarna liknar böljande rökmoln och till stillheten som följer då döden kommer och sländorna ligger i stora sjok runt sjön.

Fisket under denna högtid kan inledas redan under morgonen med förtyngda nymfer som fiskas på de platser där själva kläckningen brukar äga rum och allteftersom dagen fortskrider inriktas mer på ytfiske. I kläckningens första skede ger ofta en kläckare goda resultat. Är dagen molnig och med hög luftfuktighet tar det lång tid för sländorna att torka sina vingar och fiskeperioden med dunimitationer kan bli lång. Det motsatta gäller vid varma klara dagar då sländorna snabbt är på vingarna och på väg mot säkerheten på land. En period med låg aktivitet på ytan följer ofta innan spinnerfallet efter dansen och äggläggningen inträffar. Under kvällstimmarna då sländorna drivit ihop i stora samlingar är ofta stunden då sjöns riktiga giganter intar arenan. De stora öringarna kan ignorera dagens sländjakt efter byten som i vilken sekund som helst kan lyfta från ytan och invänta kvällen och natten då de lugnt och energibesparande kan sörpla i sig de döende eller döda dansörerna. Vi brukar kalla dessa fiskar för städare efter deras betéende att rensa upp efter kvällens vakfest och ibland följer en period av stiltje hos fisken innan dessa försiktiga jättar vågar sig fram. Fisket under dessa kläckningar kan vara fantastiskt men också frustrerande då sländornas antal gör att en krokförsedd imitation helt enkelt försvinner i mängden, men tålamod ger resultat och lyckan då ditt livs öring suger i sig flugan är värd många, många timmars väntan.


Lekvandrarna

När Rockens tid är över börjar för mig en febrig väntan på Augusti och de mörka nätterna. Visserligen går det att mellan dessa perioder framgångsrikt jaga stor fiskätande öring och i en del vatten även insektsätande, men årets allra bästa öringfiske hör för min del ihop med mörka nätter och vandrande öringar.

Någon gång under sommaren börjar de stora sjölevande öringarna sin vandring mot lekplatserna. På vissa ställen redan i Maj-Juni och på andra ställen inte förrän i September. Det har antagligen mycket att göra med hur lång väg dom har att vandra och i vattensystem där leksträckan finns i direkt anslutning till hemvistsjön kan vandringen och leken vara mycket snabbt avklarad. Så trots att en kort leksträcka exempelvis mellan två sjöar under en period håller mycket grov fisk kan det vara nästan omöjligt att pricka in de få dygn detta sker och inte heller önskvärt att fiska och stressa öringen under denna känsliga korta tid.

Många sådana korta strömsträckor har inte heller någon lekvandring förrän efter de generella strömfiskeförbuden och de öringarna fiskas aldrig efter.

Den mest givande metoden är i regel att fiska aktivt och under de mörka timmarna. Med aktivt fiske menas inte att göra många kast utan att variera fisket och byta plats ofta. En ståndplats fiskas snabbt och försiktigt av med få kast för att undvika störnigar och lämnas sedan för vila en stund. Fisket blir effektivare ju fler stånd, eller rättare sagt huggplatser man känner till och hinner vittja av under de heta timmarna och rörlighet är en dygd för öringfiskaren under denna tid. Om man inte vill stressa, eller inte känner till så många huggplatser kan en annan metod ofta ge resultat. Det är att helt enkelt vänta in öringen. En natt när öringen vandrar i vattensystemet och man känner till en bra bitplats kommer det förmodligen förr eller senare att parkera en huggvillig fisk vid denna plats och genom att då och då göra en försiktig avfiskning har man goda chanser att få kontakt.

Står en huggvillig öring på en sådan plats kommer den med stor sannolikhet att hugga direkt och utnötningsmetoden får ofta bara till följd att fisken skräms och försvinner eller går in i ett tillstånd av nappvägran så det sämsta man kan göra är att nöta fast och oavbrutet stå och kasta på samma plats. Dels försvinner chansen att den fisk som står där ska glömma och kanske hugga senare och dels skrämmer man bort eventuellt nya vandrande fiskar som kommer till platsen så en rejäl paus mellan varje avfiskning på en plats är ofta mest givande.

Hur man får ut flugan till fisken är inte så viktigt utan huvudsaken är att man gör det utan att störa och skrämma. En bra metod på riktigt blanka ytor och skygga fiskar är att lägga kastet högt uppströms och låta fluga och lina drifta ner mot ståndplatsen innan linan sträcks och infiskningen börjar. Ibland ger en snabb infiskning resultat och ibland fungerar långsamt bättre. Ren fridrift kan också vara det som övertygar fisken ibland och det är en mycket spännande metod som fungerar bäst med flytlina och under ljusförhållanden som låter dig se linspetsen för att registrera hugg. En tumregel är att förändring och flexibilitet lönar sig i längden. Den som fastnar i ett monotont fiskesätt kommer att fiska bra under vissa givna förutsättningar men dåligt under andra så det gäller att experimentera sig fram och våga prova nya saker hela tiden.


Utrustning och flugor

Många fiskare lever efter regeln att ju lättare utrustning ju finare sport men detta tycker jag man ska ta sig en funderare över innan man på allvar riktar in sitt fiske efter stor öring. Anledningen till detta är att öringen är en fisk som förtjänar ett bättre öde än att drillas till utmattning och därefter släppas tillbaka för att dö av mjölksyreförgiftning för sportens skull. Det finns olycksfall i arbetet så att säga då en större fisk än man alls förväntat sig råkat hugga men har man intentionen att fiska riktigt stor öring ska också utrustningen vara anpassad till detta.

För sommarens öringjakter efter de stora fiskätarna får man anpassa utrustning efter vattendraget och öringens storlek men i kraftverkskanalerna är ofta ett rejält tvåhandsspö att föredra. Detta är dels ofta den enda möjligheten att överhuvudtaget kunna få ut linan tillräckligt långt då strandbrinken ofta är brant, dels är det en stor hjälp med ett längre spö då man måste hålla linan från de vassa sprängstenarna i djupfårans kant och det underlättar också för att kunna menda och hänga flugan vid öringens matplats. Drillningen bör vara av det våldsammare och snabbare slaget för att minimera risken att tafsen skärs av och man bör tänka till både en och två gånger innan man går under en tafstjocklek av 0.35-0.40.

I älvar och åar använder jag ofta även där lätta tvåhandsspön för att underlätta långa underhandskast med stora flugor. Då fisket i regel är ytligt fungerar flyt eller intermediatelinor bra i de flesta fall och med en uppsättning sjunktafsar klarar man de absolut flesta situationer.

Jag är mycket enkelspårig i flugval och i regel sitter det en AH-tub eller en Sunray shadow på tafsen under detta fiske. Vid elritseleken fungerar ofta rejäla Muddlers eller Wolly Buggers bra.

Vid Rockenfisket blir utrustningsvalet en kompromiss. Det går inte att på ett bra sätt fiska torrfluga på blanka vattenytor med ett alltför kraftigt spö och tafs så utrustningen blir ofta aningens för klen för de stora fiskar som kan hugga och tafsen ofta något för tunn. Väljer man för grov utrustning minimerar man sina chanser till hugg och väljer man för klen minimerar man sina chanser att lyckas landa drömfisken. Därför blir det en kompromiss. Jag använder spön i klass 5 eller 6 och tafsspetsar på 0.25 vilket räcker gott till fisk på några kilo men blir de större kan drillningarna dra ut på tiden och ofta avslutas till fiskens fördel. Vid detta fiske används ofta båt eller flytring och något som är viktigt att tänka på är tekniken att drilla stor fisk från dessa flytetyg. En trött, stor öring går ofta ner mot botten under båten och pressen från spöt läggs då rakt uppifrån. På detta sätt är det nästan omöjligt att lyfta och slutgiltigt vinna kampen så på något sätt måste man sträva efter att få sidopress. Det kan vara mycket svårt att lyckas med och jag har vid ett par tillfällen råkat ut för drillningar av dessa slag som pågått i flera timmar.

Flugvalet till Vulgatafisket behöver inte heller vara komplicerat och som nymf använder jag mestadels vanliga harörenymfer på streamerkrok #8 eller#10. En flytvästförsedd kläckare, en dunimitation och en spent spinner så är asken komplett. Vilket mönster man använder är en smaksak för fisken är sällan kinkig så länge flugan är hyfsat rätt i storlek och presenation.

Fisket efter lekvandrarna bör koncentreras till den tidigare delen av vandringen och kanske helt undvikas i direkt anslutning till själva lekplatsen. Ju närmare lektid och lekplats ju längre i utvecklingen har romproduktionen kommit och ju kortare tid att återhämta sig från vandringen som kan ha tagit mycket energi från fisken. En lång drillning av en sådan fisk är det sista den behöver för att klara leken och i ärlighetens namn hade det allra bästa för fisken varit att inte behöva fångas överhuvudtaget, så ett stort ansvar vilar på den som trots detta fiskar efter dessa fiskar att göra allt för att orsaka minsta möjliga skada.

Utifrån detta bör man alltid välja så grov utrustning som möjligt för att klara av en snabb drillning och jag använder därför oftast lätta tvåhandsspön eller ibland enhands i klass 8. Det absolut viktigaste under detta fiske i mörker är att använda ett spö som man behärskar till fullo och hålla sig till kastlängder man behärskar till fullo. Det som är så enkelt i dagsljus kan bli oerhört svårt i mörker.. Ett lite längre spö är också ofta en god hjälp för att presentera och styra en fluga på ett bra sätt och kan ibland ge de extra metrarna som behövs för att nå de platser som är orörda i ett hårt fiskat vatten. Pruta inte heller här på tafsspetsen, i mörker bryr sig inte öringen mycket om tafsen är 0.30 eller 0.40. Det är lekfisk vi valt att fiska och har därför ett stort ansvar att skada dom så lite som det bara är möjligt.

Vid detta fiske är jag lika enkelspårig som vanligt och fiskar till 95% med en AH-tub eller Sunray i olika storlekar. Ju mindre vatten ju mindre glitter är en regel som ofta fungerar och ju mer vatten ju kraftigare vinge.

Som avslutning vill jag återigen påpeka att storöring och vanlig öring är två helt skilda väsen med helt olika levnadsvanor och kostvanor och den som vill lyckas fånga stor öring i Sverige regelbundet i olika vatten har en lång väg med mycket tid och engagemang framför sig. Man måste lämna mycket av det vanliga flugfisket bakom sig och ställa om sig rejält för att bli framgångsrik. Det går inte att fastna i en ström med vakande småfisk under natten bara för att det är så roligt att fiska torrfluga och därmed missa chansen till de riktigt stora utan helhjärtat engagemang är vad som skiljer storöringfiskaren från de andra fiskarna. Kom ihåg den gamla grundregeln, stor fisk-stort bete.. Ger du öringen detta och offrar vad som krävs kommer du förr eller senare att bli rikligt belönad!

[Henka]

Å fy fan va många ord!

Åfyfanvabra!

[Flygande-jakob]

Å fy fan va många ord!

Åfyfanvabra!

Tack! Hade du inte läst den innan?

[Betis]

Bra skrivet!!!
Stämmer väldigt mycket med hur jag ser på fisket.
Fast jag uppehåller mig mest vid torrflugefisket.

[Betis]

En oerfaren har väldigt mycket å hämta här!!!
Om dom är beredda å lyssna vill säga.....
Många vill gärna göra om alla dina misstag en 20-30 gånger innan de fattar att du är bäst.

[rifle]

Som vanligt bra.

[Flygande-jakob]

Tack för fina ord!

Jag har ett tillägg ser jag, gällande utrustning. Och då för mörkerfisket framförallt.

Jag har de senaste två åren råkat börja fiska med ett klart styvare spö med betydligt mera tryck i än de jag använt tidigare.
Förut fiskade jag mest med ganska mjuka spön, inspirerad av andras förklaringar om att man kastar bättre i mörker med dessa och också för drillningsegenskaperna.
Men jag har blivit rätt såld på det här lite våldsammare spöt!
Jag laddar på en väldigt tung och kort klump som lugnar spöt och i gengäld ger en mycket bra känsla för vad som händer i kastet. Jag känner helt enkelt mera av vad som händer. Luddigt hör jag men svårt att beskriva.
Till detta använder jag långa spetsar och långa tafsar för att presentationen ska bli bra och lugna ner landningen på vattnet.
Man får liksom båda världar då känns det som. Därtill blir kastningen inte alls lika våldsam med jätteflugor. Med fjåsigare spö och linor får man jobba hårt med stora flugor och får ofta dåliga presentationer då man lätt över eller underladdar, men med det här våldsammare, och den korta tunga bellyn, så märks inte monsterflugorna av på samma  sätt. Ett lyft för mig i fisket! 

[Ismo]

Mycket BRA skrivet!..där lärde jag mig ett å annat ...men håller med fullständigt att lära sig huggplatser..tid på året.vattenstånd m.m..& tid på dygnet. Varierar oxå liiite beroende tid på året..men framför allt var i landet en fiskar.
Du borde fan skriva en bok.. Du skriver bra & vettigt..som du har upplevt i ditt fiske..& du har gjort det bra...& kan..framförallt.


Vulgator lär jag nog aldrig binda i mitt liv...lr. fan vet.

[Ismo]

PERSONLIGEN! ...så tycker jag att tiden på/i dygnet är väldigt viktigt....en måste ära den.

[Flygande-jakob]

Kul att ni gillar harangen. 
Har ett gäng liknande texter om flugmönster, rödingfiske och annat också. Vet inte vart bara. 
Några har varit publicerade för länge sen.

[Flygande-jakob]

PERSONLIGEN! ...så tycker jag att tiden på/i dygnet är väldigt viktigt....en måste ära den.

Jo. Jag har själv varit väldigt insnöad på nattfiske men fått lära mig att det inte alls alltid är rätt.

En oerfaren har väldigt mycket å hämta här!!!
Om dom är beredda å lyssna vill säga.....
Många vill gärna göra om alla dina misstag en 20-30 gånger innan de fattar att du är bäst.

Jo jag tror att det kan vara tips som faktiskt kan hjälpa nybörjare. Det är lite så jag tänkt, lite pedagogik istället för att grotta ner i totalnörderiets värld och bara behandla en liten del av fisket. Kanske förmätet att försöka få med mycket i en kort text. Så det är ju väldigt svepande och ytligt med få detaljer.
Man kan ju detaljstudera vulgatafisket, olika beteenden i olika vatten, flugmönster etc. eller elritseleken, där går ju att skriva en lång artikel bara om den. Eller vårvinterfisket. Eller detaljera nattöringfisket efter vandrande öring, eller efter fiskätande.
Finns ju material för en hel bok. Men det känns jobbigt att skriva en hel bok. 

[Ismo]

Kul att ni gillar harangen. 
Har ett gäng liknande texter om flugmönster, rödingfiske och annat också. Vet inte vart bara. 
Några har varit publicerade för länge sen.

Det med Röding vore riktigt intressant!...kan ingenting om det själv ..då med flugfiske, sällan jag ens fiskat den under sommarn. Endast vintern rätt mycket. Då känns det bekvämt.
Du kallade ju dig Rödings"fiskarn" ettag minns jag..å det verkar du ju VERKLIGEN kunna..

[Flygande-jakob]

Det med Röding vore riktigt intressant!...kan ingenting om det själv ..då med flugfiske, sällan jag ens fiskat den under sommarn. Endast vintern rätt mycket. Då känns det bekvämt.
Du kallade ju dig Rödings"fiskarn" ettag minns jag..å det verkar du ju VERKLIGEN kunna..

Jag kan ju egentligen bara några få vatten och rödingen där. Har inte alls särskilt mycket allmänt kunnande om rödingfiske generellt tyvärr. Den fisken beter sig ju så olika i olika vatten. 
Men jag fiskade ju väldigt mycket röding ett antal år i Saxnäs och ammarnäsfjällen.

[Balswinger]

Tack Jakob för mycket trevlig läsning. 

[Betis]

Det med Röding vore riktigt intressant!...kan ingenting om det själv ..då med flugfiske, sällan jag ens fiskat den under sommarn. Endast vintern rätt mycket. Då känns det bekvämt.
Du kallade ju dig Rödings"fiskarn" ettag minns jag..å det verkar du ju VERKLIGEN kunna..

Erik har fångat många och stora rödingar på fluga. I ett flertal vatten dessutom. Men nog den lynnigaste laxfisken att fånga. Man får se till att skaffa sig ett bra tillfälle/ läge, det är vad jag har tagit till mig iaf.

[Ismo]

Erik har fångat många och stora rödingar på fluga.(Puppan) I ett flertal vatten dessutom. Men nog den lynnigaste laxfisken att fånga. Man får se till att skaffa sig ett bra tillfälle/ läge, det är vad jag har tagit till mig iaf.

En lär sig.

[Flygande-jakob]

Det jobbiga med rödingen är att det är en väldigt oberäknelig fisk. En relikt. En art med anpassningsförmåga till karga miljöer som få andra fiskar och ett beteende som utvecklats i mångt och mycket för att överleva i dessa.
Som jag ser det är den oerhört snabb, i de vatten jag känner till, att slå på selektivitetsklockan. Få nyckelretningar och pang bom! In i hård selektivitet och blind för allt annat. Inte ens i samma område på vattnet, samtidigt, har klockan slagit in på samma stadium eller ens samma insekt för de olika individerna.

Ett exempel:
En är låst på kläckande små dagsländor, en äter inget annat än nymferna och en annan sörplar endast fjädermygg. Och det inom 20 kvadratmeter och samtidigt! Stenhårt selektiva alla tre.
Samtidigt kan vilken som helst av dessa tre förmås att reflexhugga en streaking caddis eller mickey finn, när som helst. Eller aldrig. Man vet inte. Det är förmodligen den dolda rovfiskinstinkten som finns där bakom hos denna art som utvecklat ett selektivitetsbeteende utöver det vanliga pga livsmiljöerna.
Jag kallar det en på tjugoregeln.
En på tjugo, eller en på femtio, eller något annat, kan fås att vakna ut selektiviteten med en smäll och hugga vad som helst.
Ett mycket oberäkneligt beteende som vållat mycket huvudbry för många.
En metod som funkar men är riktigt ful, är att ta en fluga, nästan vad som helst, och kasta den framför en selektiv röding. Gång på gång på gång. Efter kanske femtio presentationer, eller tio.. så smäller det till och den hugger. Man har utnyttjat rödingens klocka...
Därtill har de ofta mycket markanta äta och vila perioder. Hemskt skarpt markerade. Och inte sällan vid olika tider för olika individer.

Finns hur mycket som helst att spekulera om kring rödingen. Mycket intressant fisk! Den höll mig sysselsatt med ca 100 flugfiskedagar per år under många år. Få fiskar skulle kunnat bjuda den utmaningen förutom rödingen. 

[Helljammer]

Även om den är bekant sedan innan så var den läs- och tänkvärd även denna gång!
Instämmer i det mesta enl, personliga erfarenheter även om jag inte orkar vara lika målmedveten och enträgen som du.  De gånger det går bra som storöringfiskare är ju vanligen när man håller sig inom de områden du beskriver här. 2019 var ett uselt storöringår personligen och rejält mycket svårare än vanligt,  2018 var det oförtjänt enkelt och fick flera finfina slumpöringar, på  både kontstiga ställen och fel vid "fel"förhållanden... Må 2020 bli ett lagom svårt och lagom utmanande år när man får en och annan välförtjänt pjäs efter målmedvetet slit men utan att man behöver slita helt absurt mycket efter dom....

[Betis]

Även om den är bekant sedan innan så var den läs- och tänkvärd även denna gång!
Instämmer i det mesta enl, personliga erfarenheter även om jag inte orkar vara lika målmedveten och enträgen som du.  De gånger det går bra som storöringfiskare är ju vanligen när man håller sig inom de områden du beskriver här. 2019 var ett uselt storöringår personligen och rejält mycket svårare än vanligt,  2018 var det oförtjänt enkelt och fick flera finfina slumpöringar, på  både kontstiga ställen och fel vid "fel"förhållanden... Må 2020 bli ett lagom svårt och lagom utmanande år när man får en och annan välförtjänt pjäs efter målmedvetet slit men utan att man behöver slita helt absurt mycket efter dom....

Man ska lägga precis så mycket krut som man själv tycker är lagom och roligt. Det viktigaste av allt egentligen.
Allt sånt är individuellt. Sen får man ta sina framgångar i fisket i förhållande till hur mycket energi man lagt ned.
Går inte å gnälla över dåligt fiske om man nästan aldrig är ute.

[rifle]

Man ska lägga precis så mycket krut som man själv tycker är lagom och roligt. Det viktigaste av allt egentligen.
Allt sånt är individuellt. Sen får man ta sina framgångar i fisket i förhållande till hur mycket energi man lagt ned.
Går inte å gnälla över dåligt fiske om man nästan aldrig är ute.

Det viktigaste gå inte och gnäll över andras bra fiske!