Skriken är för att jag hör dåligt. Blickar funkar inte, jag viker med blicken och är rädd för ögonkontakt. Normalt tilltal endast i barnens närvaro för att dom ska få leva ett tag till i tron att livet inte är en vandring i dödens dal utan att respekt och kärlek är verkligt.
Men jag skäller ut hundarna i smyg när ingen ser. Jag ger fingret till renarna i vägkanten och jag vrålar ut min förtvivlan åt riporna när jag sitter på min skoter långt bort från mänsklig betraktelse.
Så oroa er inte! Läget är under kontroll.
