En viss doft har lägrat mitt lilla utrymme till lägenhet. Trots att sambon studerar på annan ort är jag duktig på att bära ut sopor, och inga matrester ligger och förgås. Inte heller har jag någon faiblesse för dyrt doftande ostar eller dylikt. Nej, det är de stackars vadarskorna som står där, hårt ansatta av Viskans humusrika vatten. Det är juni och semester och det var ett tag sedan skorna var torra, trampar man inte runt i tången på kusten så är det gruset i ån som beträdes på stadig basis. Jag binder flugor, slänger ett getöga på tv-fotbollen, får i mig lite mat i bästa fall och sedan sätter man sig på bussen mot Kullagårdssträckan i Veddige.

Vadarskorna är hårt ansatta av Viskans humusrika vatten

Idag var det mycket folk på bussen, skolungdomar och andra. De såg fräscha ut och luktade av kemiska dofter från diverse kosmetikaföretag. Brevid dom satt jag, ett jävla ras, orakad och med ett flagnande ansikte av sol och vind. Halvslumrandes och med tankarna på dagens linval och flugor. Brevid mig stod de kära vadarskorna och doftade laxsommar, men doften är äkta och inte fabricerad. Inte som mina medresenärers lustiga parfymer och andra påhitt. Jag tror ändå de drar en lättnades suck när jag till slut kliver av.

Om en dryg vecka ska skorna (och övrig utrustning) desinficeras innan man får kliva i Bjerkreimselvas klara vatten. Jag är rädd att norska försvaret konfiskerar dom, gräver ner dom, och ställer mig inför krigsrätt för kemisk krigsföring. Men den risken tar jag, ett sidospår är att jag suttit i norskt häkte förr och det gick an, men man fick inte vissla Internationalen.

På jobbet är arbetskamraterna välbekanta med mina skor, redan i april börjar jag andfådd komma till kvällspassen i dom. De är förpassade till förrådet, väl bortom syn- eller snarare doftavstånd. Tror att de mer oroar sig min psykiska hälsa, minns hur det lät när jag var ny på arbetet; "-Jaha, så du fiskar, men så trevligt och det är ju fin avkoppling". Detta var innan de förstod att laxfiske innehåller drag av viss sinnesjukdom, åtminstone i deras ögon. Som inför min Skottlandsresa exempelvis, då de tyckte det lät skoj med laxfiske i Skottland och antog att; "-Ja där finns det väl hur mycket fisk som helst, tänk vad lax du ska få äta." Jag upplyste dom om att får jag två stycken är jag mer än nöjd, och de ska dessutom sättas tillbaka. Arbetskamraterna skrattade inte ens sådär skojfriskt och nyfiket som de gjorde i början. Utande lade huvudet på sne, fick något medlidsamt i blicken och yttrade ett utdaget "-Ja..".

Sedan dess brukar jag inte säga att jag varit och fiskat, kanske hinner jag hem och byter om till och med. Lite som en alkoholist som smyger med flaskan och försöker spela nykter. Det är dåligt att framstå som lite psyksjuk när man har medicinering av andra på schemat. Stinkande vadarskor är heller inte fördelaktiga vid löneförhandling.

Inte blev det nån fisk idag heller, men semestern varar ett par veckor till. I skrivandes stund är det hög tid för sömn, det är ju en dag i vadarskorna imorrn igen.

Må de aldrig få torka.