En viss doft har
lägrat mitt lilla utrymme till lägenhet. Trots
att sambon studerar på annan ort är jag duktig
på att bära ut sopor, och inga matrester ligger
och förgås. Inte heller har jag någon faiblesse
för dyrt doftande ostar eller dylikt. Nej, det är
de stackars vadarskorna som står där, hårt
ansatta av Viskans humusrika vatten.
Det är juni och semester och det var ett tag sedan
skorna var torra, trampar man inte runt i tången på
kusten så är det gruset i ån som beträdes
på stadig basis. Jag binder flugor, slänger ett
getöga på tv-fotbollen, får i mig lite
mat i bästa fall och sedan sätter man sig på
bussen mot Kullagårdssträckan i Veddige. |
|
|
Vadarskorna är hårt ansatta av
Viskans humusrika vatten |
Idag var det mycket folk på bussen, skolungdomar
och andra. De såg fräscha ut och luktade av kemiska
dofter från diverse kosmetikaföretag. Brevid dom satt
jag, ett jävla ras, orakad och med ett flagnande ansikte
av sol och vind. Halvslumrandes och med tankarna på dagens
linval och flugor. Brevid mig stod de kära vadarskorna och
doftade laxsommar, men doften är äkta och inte fabricerad.
Inte som mina medresenärers lustiga parfymer och andra påhitt.
Jag tror ändå de drar en lättnades suck när
jag till slut kliver av.
Om en dryg vecka ska skorna (och övrig utrustning)
desinficeras innan man får kliva i Bjerkreimselvas klara
vatten. Jag är rädd att norska försvaret konfiskerar
dom, gräver ner dom, och ställer mig inför krigsrätt
för kemisk krigsföring. Men den risken tar jag, ett
sidospår är att jag suttit i norskt häkte förr
och det gick an, men man fick inte vissla Internationalen.
På jobbet är arbetskamraterna välbekanta
med mina skor, redan i april börjar jag andfådd komma
till kvällspassen i dom. De är förpassade till
förrådet, väl bortom syn- eller snarare doftavstånd.
Tror att de mer oroar sig min psykiska hälsa, minns hur det
lät när jag var ny på arbetet; "-Jaha, så
du fiskar, men så trevligt och det är ju fin avkoppling".
Detta var innan de förstod att laxfiske innehåller
drag av viss sinnesjukdom, åtminstone i deras ögon.
Som inför min Skottlandsresa exempelvis, då de tyckte
det lät skoj med laxfiske i Skottland och antog att; "-Ja
där finns det väl hur mycket fisk som helst, tänk
vad lax du ska få äta." Jag upplyste dom om att
får jag två stycken är jag mer än nöjd,
och de ska dessutom sättas tillbaka. Arbetskamraterna skrattade
inte ens sådär skojfriskt och nyfiket som de gjorde
i början. Utande lade huvudet på sne, fick något
medlidsamt i blicken och yttrade ett utdaget "-Ja..".
Sedan dess brukar jag inte säga att jag varit
och fiskat, kanske hinner jag hem och byter om till och med. Lite
som en alkoholist som smyger med flaskan och försöker
spela nykter. Det är dåligt att framstå som lite
psyksjuk när man har medicinering av andra på schemat.
Stinkande vadarskor är heller inte fördelaktiga vid
löneförhandling.
Inte blev det nån fisk idag heller, men semestern
varar ett par veckor till. I skrivandes stund är det hög
tid för sömn, det är ju en dag i vadarskorna imorrn
igen.

Må de aldrig få torka.
|