Myten om de dumma regnbågarna..

...är en myt som ganska ofta stämmer.
Det finns rätt många vatten där bågarna inte tvekar att tugga i sig en neongrön streamer i stl. 2. Fenlösa spädgrisar vars diet varit pellets tills bukfettet varit tillräckligt för utsättning, dessa ställen förtjänar negativ kritik i form av bojkott. Men tyvärr är de tämligen välbesökta.
De är, och förblir, en styggelse i mina ögon.
De vattnen undviker jag. För så är det -det händer att jag fiskar faktiskt regnbåge då och då.
Förra helgen styrdes kosan mot Norrbyströmmen, men för min del är inte fisket som är i fokus här utan det trevliga gänget man fiskar med. Inte minst PA och hans goda mat med tillhörande dryck!
Givetvis händer det att man lämnar den kalla ölen på verandan och ger sig av för att sikta öring och regnbåge i det kristallklara vattnet. Nu var vattnet ganska låg och min favoritsträcka innehöll inte lika mycket fisk som brukligt, men lyckades ändå lura ett par stycken på små nymfer i stl.18. Fiskar som tidigare ratat diton i stl.16.

Det finns en generaliserande bild av vad fiske efter regnbåge är. Men ges den bara förutsättningar så ger den oerhört god sport och rejäla utmaningar. Dessutom är det få fiskar som bjuder upp till sådan kamp som den en förvildad regnbåge ger.
Naturligtvis är det ett konstlat fiske som kräver viss punktlighet av fiskbilens leveranser, men hur hade inte sydsveriges naturliga öringvatten sett ut utan de otaliga regnbågssjöarna?
Exempelvis är jag Tidan-Baltak evigt tacksam, inte för att jag uppskattar fisket där så mycket, men mer å tex. Säveåns vägnar.
Med flugfiskets ökande popularitet medföler även ett hårdare tryck på våra fiskevatten.
Och är fyller regnbågssjöarna en viktig funktion, inte bara för den enskilde flugfiskaren utan även för vattnen i sig.

Igår tog jag med mig flickvän och svärfar upp till Lillesjön utanför Varberg. Svärfar hade bestämt sig för att lära sig detta med flugfiske. Matilda hade laddat med korsordstidningarna som vanligt. Dock har jag lagt märke till att hon allt mer sällan löser dessa korsord, hellre försöker hon lösa flugfiskets ädla konst.
Väl uppe vid sjön bröts den lätt krusade ytan av försiktiga vak. Första bästa brygga intogs, min svärfar med flugspöt i hand och jag med målet att hjälpa en blivande flugfiskare ta de första stapplande stegen. Efter någon timme lade han ut fullt fiskbara distanser, vilket gladde både honom och mig.

Givetvis blev jag sugen på att göra några kast för egen del. Vakbilderna och myggorna i luften avslöjade ganska snart -myggpuppor! I normala fall kommer man ganska långt med någorlunda rätt imitation och en rejäl portion tålamod. Men fisken trilskades.
Genom polaroidbrillorna kunde jag, i det mycket klara vattnet, se fisken gå upp mot min falsarie bara för att stanna upp och simma vidare. Jag gick igenom raden av myggpuppor i asken, enbart för att se samma scenario upprepas gång på gång. Provade även en del annan bråte, utan resultat.

Jag vevade upp och gick tillbaka till svärfar som dunkade Montananymfen i bryggan då och då, med lite instruktion blev det snabbt bättre. Nu var det även dags för Matilda att göra ett par kast, och trots att man ibland fruktar misshandel när man försöker korrigera henne så märks det att hon lyssnat lite i alla fall. Kasten sitter riktigt bra!

Tillbaka till trilskande regnbågar.
Det är smått galet hur selektiva de är denna dag. Trots att jag ofta fiskar brunöring i våra västsvenska åar, så är det sällan jag upplever den här graden av sytematisk förnedring.
Jag tycker mig göra helt rätt efter konstens alla regler och tillslut får jag ett försiktigt hugg på en Pheasant Tail i stl.20. Efter någon minut tappar dock den lilla kroken sitt grepp, men jag kunde inte bry mig mindre, en sån här dag handlar det hela om att överhuvudtaget kroka en fisk. Matilda sitter brevid och granskar det hela med viss entusiasm, hon deklarar även att hon ska ett fiskekort vid nästa tur. Inte för "hon är intresserad eller så.. eller att det är något hon kommer börja med.. etc.". Själv ler jag bara åt det hela, och tänker på dagen då hon fångar en egen fisk.

Återigen vevar jag upp och fäster den lilla, knappt synliga, tingesten i korkhandtaget.
Beger mig åter till svärfar som med iver svingar spöt på ett mer och mer korrekt vis.
Att hans buskiga Montana ska rendera i krokad fisk hyser jag inget hopp för, men jag håller det för mig själv.
En dag med noll fångade fiskar, men med två nya gryende flugfiskarkarriärer i antågande sätter vi oss i bilen och åker hem i kvällssolen.

Ett avslut, men även en början.