Flugfiske> Kåserier> Pekka> Säsong, men ändå inte

Säsong, men ändå inte

Februari måste vara årets värsta månad. I alla fall för oss som bor i de södra regionerna av vårt avlånga land. Många tycker att vi är lyckligt lottade som kan fiska redan från den 1:e januari, om bara vädret tillåter. Om bara vädret tillåter var det.

För det är ju som så att säsongen har startat, fast ändå inte. Man får fiska, men allt för ofta så går det inte. Vädret gäckar en, genom att ena dagen lova sol, värme och vindstilla, för att nästa dag visa upp snö, hagel, storm och inlandsis.

När dessutom finvädersdagarna alltid inträffar på vardagar och inlandsisen alltid inträffar på helgerna, så funderar jag verkligen på om det är någon som jäklas med en.

Naturligtvis kan jag ju inte hålla mig hemma ändå. Detta resulterar varje år i att jag sätter ett par flugor i ryggen då vinden alltid blåser på ett sådant sätt att linan i framkastet förs in mot kroppen.
Så kom inte och snacka om att vi är lyckligt lottade här nere.

Just vädrets förmåga till att jäklas på helgerna, tror jag kan vara ett brott mot den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och jag för nu en diskussion med EU kring detta. Det ska bli ett sant nöje att dra de ansvariga på SMHI inför domstolen i Strasbourg.
De tror att de kan komma undan med detta uppträdande, men då vet de inte vem de bråkar med.

Efter hösten och vinterns ofrivilliga uppehåll i fisket, så börjar nu abstinensen att bli besvärande. Ja, jag är ju kanske inte den som drabbas värst. Däremot borde min älskade och tålmodiga sambo, varje år bli nominerad till Nobel Fredspris, som står ut med mig.
Nu är det ju inte för min egen skull som jag kan bli lite lättretlig när jag inte kommer ut på fiske. Nä, naturligtvis tänker jag på henne först och främst. Jag vill ju bara att hon ska få komma ut och att vi tillsammans ska få njuta av en underbar fiskedag i det fria.
Dock kan jag skönja vissa tecken i hennes beteende som kan tolkas som att hon inte förstår min generösa inställning, vilket för mig är helt obegripligt.

Fisket är för mig mycket mer än bara en enkel hobby. Framför allt är det en möjlighet till utrymme för att leva i nuet. Många av oss lever ett liv bestående av en väldig massa ”måsten”.
Vi måste gå till jobb, vi måste handla, laga mat och städa, även om jag inte tycker att det sistnämnda behöver vara en självklarhet. Nåja, under alla omständigheter så finns det ofta begränsat med tid för att bara finnas till. Tid för lugn och ro, tid för eftertanke och reflektion.
Det är här fisket för mig inte bara blir viktigt, utan även nödvändigt.


För visst är det underbart att kunna vandra ner till vattenbrynet och rigga sitt spö utan någon stress och utan några krav eller måsten. Besluten kan bestå i vilken fluga som ska sitta på tafsen och beslut på den
nivån är ofta hanterliga. Dessutom får man möjlighet att uppleva platser och stämningar, som bara naturen kan skapa. Tillfällen då man känner sig väldigt ödmjuk inför naturens storslagenhet.

Fisket är alltså bara en enda lång njutning och avkoppling.
 
Naturens storslagenhet tar ibland andan ur en
När jag nu skrivet detta så inser jag med en gång att fisket också utvecklat min förmåga till självbedrägeri.
För snart står jag där genomfrusen och försöker byta fluga för 93:e gången med händer som är lika flexibla som ett par boxhandskar. Jag är hungrig och behöver lätta på trycket, men skulle jag ta en paus så kan man ge sig den på att århundradets huggperiod kommer att inträffa, mitt emellan kaffekokandet och ostmackan. Så funderar jag på om jag ska flytta sig till den där lilla udden som ligger 200 meter bort. Men å andra sidan så brukar revet där jag står nu fungera bra ibland. Mitt i denna beslutsångest kommer en annan fiskare ner och har fräckheten att ställa sig på MIN udde. För även om han inte vet om det, så är det MIN udde och ingen annans. Nu vet jag att han när som helst kommer att landa en troféfisk, som jag förmodligen inte kommer att vara i närheten av under resten av sitt liv.

Jag funderar allvarligt på om jag ska kasta sten på honom och hoppas att han förstår vinken. Även på 200 meters avstånd, framgår det dessutom ganska tydligt att han är en ganska otrevlig och opålitlig person. Vid detta här laget har jag en vilopuls på strax under 300. Dessutom börjar hungern och kylan att påverka omdömet, vilket gör att idén om stenkastning, mer och mer ter sig som en väldigt god idé.

 
Men så händer det.
Tar man MIN udde får man räkna med stenkastning!
Linan stramas åt. Jag höjer spöet och ett par tunga stötar i linan signalerar att jag har fast fisk.

Som i ett nafs är hunger och frusenhet som bortblåst och i stället känns det som om jag står och njuter i tropisk värme, efter en 3-rätters middag.

Till och med fiskaren som ställde sig på min udde, framstår som en ganska sympatisk kille.Funderar på om jag inte skulle bjuda honom på en kopp kaffe.

För fisket ska ju vara avkopplande och vem vill stressa en så här underbar dag..?

Lön för mödan

 

  

 
Till Förstasidan Till Förstasidan Namnlöst dokument

© Fiskelust.se