|
Det händer allt som oftast när man fiskar med ett gäng
kamrater.
Man träffas under vinterkvällar och binder flugor och
någon säger att han ska ha 1000 flugor med sig på
laxresan. Resultatet blir många gånger runt 100 flugor.
Och planeringen inför årets laxfisken börjar ta
form. Någon vill planera in 4 veckors laxslit.
Men det resulterar oftast i 4-5 dagars fiske under året.
Ibland så planers det för dyrfiske på någon
erkänt laxvall.
Och hur ofta hamnar man inte på en allmän camping i tält.
I ett av gängen jag har fiskat lax med så var. När
man vill för mycket. Rätt vanligt förekommande i
de mest märkliga sammanhang.
En kompis T.ex. hade sin fluga mest i luften under våra fisketurer
och det spelade ingen roll om turen var en vecka eller en dag. Hans
fluga tog mycket sällan i vattnet.
Han ville få till det PERFEKTA och mest vältajmade framkastet.
Sicken sjuk ide.
Ibland var vi tvungna att gasta åt honom att han skulle lägga
ned flugan någon gång
Vad jag vet så försöker han fortfarande tajma in
sitt kast.
Under de åren vi fiskade tillsammans så fick han napp
på sin fluga EN gång och det var i ett bakkast som fäste
så snyggt i en kamrats hjässa. Och eftersom denna man
har grava fobier för
Insekter och då sånna där svart/gula saker som
sticks och nu så fick han för sig att en sån hade
slagit sig ned på skallen åt honom.
Så han gjorde helt enkelt helt om och sprang tillbaka. Med
orden getingar getingar geeeeeeeeeeeeeetingar sen att han
som placerade sin fluga där skrek att det bara var en G-P som
satt fast på huvet. Det gjorde ju inte saken bättre men
han hade ett härligt gung i sitt spö.
Efter on blodig operation där vid strandkanten så var
flugan flott igen och fobikompisen nedblodad till axlarna.
En annan som ingick i det gänget fiskade bara med spinngrejor.
Han satt hela vintrarna och trimmade bromsklossar och oljade bromsbanor
i sina ambisar med olika syntetoljor.
Efter några laxturer så hade han lärt sig läxan
och inför skaffat sig 8 ambisar som var topptrimmade med halkalättolja
och minimala bromsklossar.
Oftast så tog det cirka 7 minuter att avverka 2 ambisar som
blev förpassade till ryggsäckens innandöme med religa
skatbon.
Sen brukade han ställa kastbromsen lite hårdare men efter
en två/tre timmar så var det i regel 2 ambisar till
i ryggan med religa skatbon.
Sen bytte han ut de yttepytte små bromsklossarna mot standardstorlek
och kunde i regel fiska några dagar ostört.
Sen växte hornen ut i gen och han skulle kasta så långt
det bara inte gick.
Han hemliga rulless var en ambis helt utan bromsklossar och insmord
med teflon.
Ett och två och skatbo. En ny rulle tillsäcken.
En gång fick han för sig att en lax stod tätt mot
den motsatta stranden och dit skulle han minsann lyckas kasta, avståndet
var väl inte så imponerade igentligen utan runt 60 meter.
Men han fiskade med en flytande Rappla på 11 cm och det var
den han ville få dit utan att ha skrämmande hjälpsänken.
Han bytte klossar till EN i mickro storlek för att det skulle
va lättare att nå ut dit.
Det första trevande kastet nådde inte så himla
långt ut.
Nu fattades runt 30 meter.
Meckardags; ny inställning med i princip ingen kastbroms inställd
Nu nådde han inte heller fram till ståndplatsen.
Meckardax igen och nu åkte den minimala bromsklossen väck
och fram med halkalättolja som spreyades rikligt rakt på
alla delar och så ihop med rullen.
Sen ser man hur han tar i med hela kroppen och snärtar i väg
vobblern i ca 20 meter går det bra.Sen börjar vobblern
att tappa fart men det gör inte spolen som fortsätter
att snurra och snurra snurra och ja det blev nog ett rekord i skatbo
den gången.
Han har inte heller lärt sig läxan utan fortsätter
hela vintrarna med att trimma sin kära ambisar.
Sen har vi en som sitter inne hela vintern och binder flugor, flugor,
flugor, flugor.
Så inför laxresorna så hade han i regel 5-6000
flugor med sig.
Men väl vid älven så har han inte rätt fluga
så han sätter sig ned och. Jaaa just det binder flugor
som vi andra sedan norpade så han var tvungen att sitta ett
tag till.
Vid en förfrågan om han skulle med på byn så
räknade han in sin förlorade kväll i missade flugor.
Många gånger när vi hade slagit läger eller
tagit in på någon camp. Och om vi såg någon
fiskare som hade haft lyckan med sig och fått bonka så
brukade han rassla över till vederbörande och formligen
över ösa om frågor om flugan. För att sen dyka
ned i sina askar och leta då dög det inte med någon
som liknade utan det skulle var en exakt likadan fluga.
Fanns den nu inte tillgänglig i det förtillverkade sortimentet
så åkte bindsakerna fram. Om nu ett tinsel i hans bindbox
var för smalt så dög inte det utan han skulle in
till närmsta by och leta reda på rätt bredd. Så
efter lite lirkningar så kunde vi få han att sitta åtminstone
första dygnet att göra flugor till oss.
Numera så har han sett ljuset och kläckts ut som en minimalist
när det gäller antalet flugor som skall göras inför
varje säsong nu mera nöjer han sig med 7 st. för
en Norgetur och flugbyte sker alltid inför den andra vändan
genom poolen.
Ibland så blev man häpen på vad ens kamrater ställde
till med utan att blinka.
En han hade en viss läggning åt saker som kunde brinna.
Hans vadare hade ständigt nya brännhål.
Det var väl tråkigt att sitta och vänta på
en ledig plats i poolen.
Så när bränt upp presäningen som vi hade som
vind och regnskydd för tredje gången
Så var det inte så mycket att välja på än
att be han ställa sin plats till förfogande för någon
annan.
Vilket inte var helt populärt.
Fast där han i dag sitter kan en brandskada inte bli så
stor.
Och så hade vi ju han som trodde han var Jesus när han
vadade.
I regel så hade han med sig tre par vadare på våra
laxresor.
På en laxresa så såg våran Camp ut som ett
tvätteri med alla blöta fiskekläder på tork.
Fanns inget vatten där han inte kunde vada tyckte han. Det
spelade ingen roll hur strömt eller djupt det var så
nog fan skulle han vada.
Fast det är klart vi hittade ju några nya vadvägar
tack vare hans idéer.
På en sträcka som vi besökte ganska frekvent ett
tag så hittade denna eminente vadare en grop som vi faktiskt
hade stor nytta av. Då den höll fisk när våran
vän inte försökte vada i den.
Och den dan han lokaliserade den så var han ned tre gånger
på raken i den och varje gång det sa fluuuuuuuuuuuuuuuuuuuchhhhhhhhh
när han försvann så skrek han den skulle vara längre
ned
Och numera vadar han precis likadant
En annan kompis som var med på ett antal resor.
Han var den mest drivande när det handlade om planering inför
stundande resa.
Det var listor hit och dit. Både mat och övrig utrustning
hade olika listor. Det både ströks och las till saker.
Sen när vi upptäckte det där med husvagn så
trodde vi det skulle bli lättare med logistiken på våra
resor. Den snarare värre för nu tilldelades det ut separata
stuvutrymmen för resdeltagarna.
Men när det mesta var packat och klart så vad händer
med våran logistikansvarskännde fiskekompis. Joooooooooo
han gick och lade sig i baksätet på sin cheevavan.
Och slog inte upp sina ljusblå föränns vi var i
Norge. Med kommentaren det gick ju bra det där. Husvagnen ställdesupp
på anmodad plats. Käket brassades och utrustningen riggades
av allihopa.
Men våran logistikansvarige var lite pömsig efter resan
så han tog fram en kudde och somnade mitt i steget.
Trots att vi rönte en del framgång på älven
så var våran logistikansvarig lite pömsig efter
resan så han sov och när han inte gjorde det så
åt han mat.
Men fiskade de gjorde han inte.
Under våra vistelser vid älven så var han ned till
älven en gång och då utan spö.
Utan hans ärende var att tala om för oss att minsann fixat
till sill-lunch och ville ha sällskap.
Är det den här sträckan jag har köpt fiskekort
till undrade han med.
Och vad jag vet så planerar han fortfarande sina fisketurer
men det slutar med ryggläge i alla fall. För blött
en krok det har han inte gjort ännu.
|
