|
Nu är säkert den här händelsen
presskriberad sedan länge. Men när jag gluttar i min dagbok
från förr
s å är minnet med ens glasklart.
Hursomhelst så hade jag och min kusin bestämt att vi
skulle ha två årspremiärer denna helg.
Fiske/kanot premiär.
Upplägget skulle vara att kanota från Mjällån
till Stavreviken i Indalsälven där skulle fisket ta vid
resten av helgen..
Det normala vattenflödet i Mjällån är ju
inte så mycket att hurra över och strömhastigheten
är lagom promenad takt.
Om man nu inte som vi skulle göra -Ge oss ut i kanadensaren
när vårfloden toppade med smältvatten.
Dagen började med att farsan fick liv i min tonårskropp
vilket inte var helt lätt då.
Nåja vaknade i alla fall, fick tag på telefonen och
kollade med kusin om det var vaket.
Näääää så var inte fallet. Så
han blidde också väckt av sina päron.
Japp frukosten klarades av , ihopsamling av fiskegrejjer och tält
med tillhörande sovsäck.
Över till kusinen för lastning av hans pinaler och kanadensaren.
Allt klappat och klart och fastsnurrat på bilen och så
iväg mot Käckelbäcksmon där vi skulle sjösätta
kanadensaren.
Men på väg dit så passerade vi Bergeforsens kraftverk
och kunde konstatera att Älven svämmade över. Av
Ön nedan kraftverket återstod bara buskar och träd.
Och det var just där vi hade tänkt oss tälta.
Nåja min kusin bodde ju i Timrå så det går
att fixa.
Sedan passerade vi Ljustorpsån och där var det vatten
och åter vatten, nivån var merän redigt hög,
det var ca metern kvar till körbanan mot det normala 3 meter.
Farsan började undra om vi verkligen skulle kanota en sån
här dag.
Svaret blev unisont JAPP.
Uppe i Viksjö införskaffades fiskekort för Mjällån
och ljustorparen i Bergeforsen där hade vi årskort.
Och nu var vi uppspelta för nu var vi nära.
5 minuter senare så ser vi ån där den S-ar sig
fram mellan niporna.
Bilen parkeras vid bron och bilen töms på packning.
Farsan ser oroligt på oss sen på ån som nu inte
är sig lik.
Den lilla timida ån är vresig, mycket vresig till och
med, vattnet flödar fritt uppe i skogen och att passera under
bron med kanadensaren är inte görligt.
Och nu borde vi ha hörsammat farsans oroliga fråga ska
ni verkligen åka härifrån??
Jag kör er till Stavreviken istället.
Näääääää vi åker härifrån,
det är inte första gången vi är ute med kanadensaren.
Kanadensaren blev för tung för oss två att bära
över vägen så det fick bli ompackning.
Fram med kartbladet och koll inga fler låga broar men några
ställen med serpentin märkning på
Det blåa. Men det var inget vi var oroliga över då.
Kanadensaren åter laddad med packning och i start position.
Farsan säger kan ni vänta i 5 minuter så jag hinner
ta mig till böjen där nere med kameran så jag kan
fota er.
Lotten sa att jag fick börja som styrman och kusinen skulle
vara motor.
5 minuter hade gått och såg att farsan stod vid kurvan
med kameran i högsta beredskap.
Sträckan var ca 150 meter.
Efter ca 20 meter så var v i genomblöta, efter 50 meter
så var kanadensaren full med vatten,
Och efter 75-100 meter så drog delar av packningen, efter
125 meter så var min kusin i ån simmandes mot land.
Vid jämnhöjd med farsan då var jag själv i
ån vadandes till axlarna i det +1 gradiga vattnet med kanadensaren
på släp i ett rep.
Farsan var nu välldans skärrad och några bilder
de fick han inte,
Nåja väl på landbacken igen och hjärtat åter
på plats, så blev det några rejäla skrapor
om dumma idéer och oansvarig nonchalans.
Nu var det några blöta och mindre kaxiga tonåringar
som skalade av sig M59 och vandringskängorna.
Med torra kläder på kroppen så kunde vi leta efter
utrustningen som rymde.
En spötub och kusinens rygga hittade vi medan tält och
sovsäck förblev borta.
Vi halade våran flagg och blev förpassade till Timrå
för lunch och bastu.
Men först så blev det dagens skrapa nr 2 av kusinens
päron.
Efter bastu, lunch och torkning av paltor så blev vi avsläppta
vid älven istället och order att infinna oss vid Stavreviken
klockan 19.00. vilket i våra öron inte lät så
svårt att kunna uppfylla till våra föräldrars
glädje.
Men nu var älven vår.
Det förflöt några timmar innan vi hittade en produktiv
sträcka i älvens vattenmassor.
Tekniken var att köra harling för att hitta fisken och
sen ankra upp och fiska av ordentligt för att sedan köra
harling igen.
Till en början så funkade det över förväntan
och allting förflöt utan missöden.
MEN så hittade vi en grop som verkade hålla fler än
2 fiskar.
Nu låg inte kanadensaren så där optimalt i läge
för avfiskning, vi bestämde oss för att flytta den
en smula.
Efter en stund så var placeringen bättre och vi båda
kunde fiska över den.
Nu hade jag fören placeringen i kanadensaren och lite mera
utrymme att manövrera mina kast än vad min kusin hade,
efter några kast så gungar mitt spö och jag känner
fast fisk.
Eftersom jag är i döda vinkel för min kusin så
ser ju inte han att jag kör fisk, och då börjar
han ta hem sin lina och börjar kasta, helt plötsligt ser
jag bara stjärnor och känner en obeskrivlig smärta
i kinden, är på väg att tappa balansen och falla
i spat men knäar istället, känner hur det rycker
till i kinden med jämna mellanrum och min kusin som svär
över att det går fan inte att kasta, det tar nu en evighet
innan han inser att kastningen är det förmodligen inget
fel på däremot så verkar hans kusin va dålig,
han slutar med sitt frenetiska vevande med flug spöt och undrar
hur det är fatt.
Slappot i fören på kanadensaren tittar upp och har en
lustig blodrödfärg i större delen av sitt ansikte,
Kusinen ser ju att det sitter en bekant skapelse fastnaglad i kinden
på mig, Hur ere fatt? Du den där flugan är misstänkt
lik den jag har på min tafs! OPPPPPPPPPS det är visst
min sa kusinen.
Hur får vi bort den där den sitter ju på båda
hullingarna och djupt med, Om jag drar lite får vi nog lös
den, värken är obeskrivlig och nu dunkar det i hela kinden,
nästa braiga ide är att kusin försöker att lirka
ut hullingarna igen och knippsa dom, vi är överens om
att han ska kapa sin tafs först, sen padllar vi iland och med
fast mark under fötterna så börjar vi, njae mest
kusin att exprimentera med att få bort flugjäveln från
kinden, försöken är resultatlösa förutom
att det värker än jävligare nu, Vi ger upp för
stunden, vi tar oss upp till hotell Laxen och frågar efter
telefon så vi kan ringa efter skjuts te sjukan av kusinens
päron, men han på hotellet viste råd, distriktsläkaren
bor bara två hus bort så om vi gick dit så kunde
inte hjälpen vara långt borta.
Sagt och gjort vi knallade dit och pinglade på dörren,
varpå en lång väntan tog vid säkert flera
minuter, dörren öppnas och där tronar den största
människa jag sett, innan vi hunnit med att förklara vårt
ärende så har han redan lagt ihop 1+1 min röda tröjja
med dito blodröda ansikte, han säger bara barskt kom in
och gå dit in han pekade på ett rum i hallen, det blev
tvärnit i dörröppningen för där inne var
ett skelett och diverse stetoskåp, mikroskåp och andra
konstiga grejjer, nu kom även denna store människa in
också fast nu med en vit rock på sig, nu gör vi
så här sa han först en stelkrampsspruta, sen lite
is för att dämpa svullnaden, sen lokalbedövning och
sen snipp snapp kroken väck, han kunde sin sak för nu
mera har jag bara två små vita prickar på kinden
som miner om händelsen.
Något omtöknad och omplåstrad så tar vi oss
åter till kanadensaren för fortsatt fiske klockan var
ju bara vid 2 tiden ännu, väl i kanadensaren så
kunde jag bara konstatera att min lina satt fast ute i älven
nånstans, vi paddlade och vevade in lina, fick lirka lös
linan från en, två och tre sjukna stockar och då
flyter det upp en firre med buken i vädret och tämligen
stendöd men med min fluga i käften. En olekt vinterfisk
så det är ju ok, en kort överläggning i kanadensaren
och så in till land igen, tar ur fisken ,fixar en klyka och
knallar upp te läkaren igen, ringer på igen och hör
hur det slamrar därinne då sviker mig mitt mod och jag
lägger ned öringen på trappan och sjappar, hör
hur dörren öppnas och nån som säger men oj
va är detta och så stängs dörren igen.
Tillbaka igen så frågar kusinen va sa han? jag vet inte
för jag vågade inte stanna och vänta.
Kusinen frågade ska vi fiska igen? Klart de, och så
for vi ut och försökte hitta samma position som innan
bravaden.
Efter några justeringar så låg vi på ungefär
samma ställe och fisket höll i sig, fast nu var det kusinens
tur att få tunggung i spöt, efter en ganska odramatisk
kamp så gav firren upp en utlekare i miserabel kondition.
Några nya kast och ny kontakt med fisk en utlekare till vi
bestämde att platsen blev öken. Och letar nya hålor.
Vi fick i vart fall varsin blanköring lite längre ned
så att vi fick med oss fisk hem. Nu hade klockan nästan
blivit hämtning och kusinen hade inte fått nån
blanköring ännu, vi närmade oss stavreviken och utflödet
från ljustorparen och just där ån bryter in i älven
så drar det till i hans fluga just som vi ser hur en bil glider
in på parkeringen och vi hör PÖÖÖÖÖÖÖJKAR
va e ni??? Hääääääääääääääääääär
vi är på väg in, Kusinen drillar fisken och jag
paddlar nedströms mot parkeringen men då kommer jag ihåg
min blodiga tröjja och den vill jag inte skyldra med så
med hjälp av mörkret så åker den av och ut
i älven medans vi glider in mot parkeringen där kusinens
farsa väntar otåligt men när han ser oss och att
hans son har spöböj så mjuknar han och tar mot kanadensaren
så kusinen inte står på öronen i kanadensaren
fisken spaknar och det visar sig att det är en trind vårfisk
på 3,1kg.
Sen blev det dags för dagens skrapa nr3 då min farbror
tyckte att jag för tunt klädd det var trots allt bara
+2,5 grader ute, jag sa inget utan höll med. Sen fick vi redogöra
för hur vi haft det under dagen. Så vi pratade om fisket
om vart vi lurat fiskarna men krokningen sa vi inget om,utan han
undrade bara om det var nåt mer vi berättat om, och vi
sa naturligtvis näääääääää
det har väl inte hänt någe. Väl tillbaka i
Timrå så skulle vi äta middag och ännu en
gång så fick vi redogöra för dagen fast nu
för kusinens morsa och hon ställde också frågan
om det hade hänt något annat med, nåja vi fick
mat och order om att diska efter oss, det fixades tämligen
lätt och vi gick in till vardagsrummet och se där inne
satt det en stor en mycket stor människa i fåtöljen
och förkunnade att ju nog var de allt de där två
som hälsade på mig i dag och som jag fick dra ur en krok
ur kinden på den till höger och så pekade han på
mig ridå. Fast ni ska ha stort tack för fisken för
det var väl du som lämnade den på trappan? Kunde
ju bara säga joooo de va så.
Nu visade det sig att denna herre och min farbror var med i samma
dansgille och hade hållit kusinens päron underrättade
om vad vi hade för oss på älven med hjälp av
sin kikare.
|
