|
Jag och en kamrat hade bestämt oss för att nu var det
dags att begå årspremiär det här året,
vilket blev det här året i mitten på februari.
Det hade rått några dagar med blidväder och dagsmeja
så snötäcket sjönk ihop till beskedliga nivåer.
Vi skulle i alla fall fiska i Ljungan.
När vi kom på plats vid Grimman så kunde vi konstatera
att vintern inte hade släppt sitt grepp om själva älven.
Det var endast en smal remsa som var öppen.
Vi stod där och funderade på vad vi skulle göra
fika eller fiska.
Det blev fiska.
Så efter några trevande kast så kommer den förlösande
första dragningen i sylarna.
Och i det iskalla vattnet så kroknade laxbesan på nolltid.
Sen var det bara ett bekymmer kvar.
Att få upp fisken på iskanten.
Efter lite trixande så var fisken halvvägs uppe på
iskanten.
Då säger min kamrat att den där äckliga saken
får du FAAAAN ta lös själv.
Den var full med iglar på den nu så slanka kroppen.
Efter en liten stund så lyckades den sprattla lös själv
så jag slapp ta i den.
Fisket tog fart igen efter mitt lilla missöde med laxbesan.
Nu var det kamratens tur att bryta fisk.
Fast den här ville inte lämna bottenregionerna utan flyttade
sig både uppströms och nedströms i rask takt väldans
olikt en vinterbesa.
Efter en god stund så blänkte det till i vattnet och
vi blev lita glada för det såg ut som en blankis redan
i februari. Fisken har nu bränt sitt krut och är vid iskanten
när jag ska försöka få tag på den hala
gynnaren.
När jag är ute vid iskanten kan jag konstatera att det
inte är den förmodade öringen han fått utan
en blank lax nu blev det jävligt glatt där ute vid iskanten.
Lyckades nypa tag kring gälarna på fisken. Så när
jag precis ska rulla över till rygg för att kunna dra
iväg fisken till kompisen och samtidig komma en liten bit från
iskanten.
Så känner jag hur det gungar till i isen och sen kom
det ett dovt konstigt ljud när isen brast under mig.
Laxen var nu på landbacken och där var även min
kamrat som vände sig om när han hörde ljudet och
såg bara ett svart hål där jag borde ha varit.
Efter som det var strömt där så gled jag under istäcket
och ut till strömfåran så när jag dök
fram utan för iskanten så blidde kamraten lite orolig
för nu var det bara några meter kvar till forsnacken
och nu hade han stor sinnesnärvaro han tog sitt spö och
drog i väg sitt 40 grams kopparkoster en liten bit ifrån
och vevade in så han krokade mig i ryggen.
Så kunde han styra mig genom forsnacken och se till att jag
kom upp på isen i igen fast nedan för nacken som en strandad
val.
Nu tog det en bra stund innan man lyckades ta sig upp på
fötterna igen om än på ganska ostadigt ben.
Det kalla vattnet gjorde sig påmint och tänderna började
hacka.
Vi hjälptes åt att få den genomblöte till
bilen.
Väl med torra kläder och hjärtat på plats igen
så infann sig även nyfikenheten av vad laxen vägde
4,7 kg i silverskrud vi enades om att det förmodligen var en
sent ankommen höstfisk som inte lekt.
Nu var vi lite försiktigare när vi nu fiskade på
nytt.
Älven började låta mera nu och vattnet gick nu uppe
på isen så nu var det riktigt halt.
Det brakade till och isflaket som vi just fiskat från lossnade
och drog iväg.
Sen kom det ett isflak till från uppströms och sedan
ett till och ytterligare ett isflak.
Och efter en liten stund så var Ljungan full med mängder
av isflak i varierande storlek.
Vi fann för gott att bryta fisket vid grimman.
Vi för till den över sträckan istället.
Där hade det mesta av isen dragit redan så stränderna
var mera lätttillgängliga där.
Vi fastnade för Persedan, där vi skulle fiska resten av
dan. Nu hade inte all is försvunnit i själva edan så
vi tyckte oss ha en bra kant att fiska från.
Fisket var väl inte världsbäst men vi kände
fisk så vi tjurade vidare.
Vi hade väl fiskat av sträckan några gånger
när kompisen säger att nu sitter den där.
Och han drillar fisken efter konstens alla regler. Det tar några
minuter innan fisken ger upp.
Och nu ska vi försöka få tag på firren. Under
tiden som han drillade fisken så började iskanten att
luta betänkligt och den första halvmetern låg redan
under vattnet.
Jag hade av förklariga skäl ingen lust att vara nära
iskanten nåt mer den dan.
Så min kamrat tänkte väl så här:
Att lägger jag mig ned på mage med spöt pekandes
något bakåt så kan jag nog nå den med handen.
Vilket resulterade i att han kanade sakta framåt mot fisken
istället för tvärtom så började han skrika
som besatt om hjälp.
Nu fick jag tag på hans fötter och höll emot men
vi gled i alla fall längre ut mot fisken.
Men när hans överkropp hamnade i vattnet så stannade
vi.
Och nu var det hans tur att få in vatten i kläderna.
Vi lyckades krångla oss tillbaka över iskanten och nu
lämnade kamraten en nyspolad isbana efter sig och vi kunde
nu surfa upp den nu stendöda fisken på den.
Nu var våra torra kläder slut så det återstod
bara att åka hem och förklara varför man hade blöta
kläder igen.
|
