Gaula, på vinst och (blod-)förlust

Efter oändliga diskussioner var så till sist beslutet fattat. Vi åker till Gaula veckan efter midsommar. Vi ska fiska på en för mig helt obekant sträcka, men bilderna jag har fått se gör att det ändå känns ganska intressant. Och skulle det vara så att det inte var intressant så kan man ju alltid fiska på kortvall.

Jag binder under en längre tid lite flugor, men det där riktiga laxasuget vill inte riktigt infinna sig.
Jag börjar packa, men det där riktiga laxasuget vill ändå inte riktigt infinna sig.
Midsommarhelgen närmar sig, men det där riktiga laxasuget vill ändå inte riktigt infinna sig.
Konstigt, för normalt sett börjar suget komma långt innan det är dags för avfärd.

Midsommarafton kommer, och den firas som sig bör, men ändå lite försiktigt med tanke på den långa resa som stundar dagen efter. Vi har egentligen fiske söndag-söndag, men vill ändå vara uppe på lördagen för att få allt på plats och vara förberedda inför vad som komma skall.

Vi kommer hem tidigt från vårt midsommarfirande, tar oss ett varsitt glas vin och slökollar lite på datorn. Av förståeliga skäl har det varit lugnt på forumet, midsommarafton är ju en dag av firande. När vi väl gått och lagt oss inser jag plötsligt att det är IMORRN som vi ska åka.
Det tidigare omtalade laxasuget infinner sig, och det rejält. Jag ligger mest och snurrar i sängen och kan inte riktigt sova. Resfeber är härligt. Både Karin och jag är vakna vid 4-tiden, vi småpratar lite och bestämmer oss för att rafsa ihop grejerna och åka.
Sagt och gjort, vi är på väg!

Resan går smärtfritt och strax innan lunch står vi och tittar på en till synes fisktom Eggafoss.

Efter viss sightseeing, samt uppvisande av kartor för delar av lokalbefolkningen och vissa diskussioner om vilken bro det egentligen är som vi ska åka över, så hittar vi utan problem till vårt boende. Ett par tunga vandringar senare så är alla våra grejer på plats i stugan.

Vi fixar lite mat och tittar ut på älven genom köksfönstret.
Nu, nu jäklar är suget på plats.
Några timmar senare kommer Ola, kanske mer känd för allmänheten som Olavi. Entusiastiska diskuterar vi den kommande veckan och förutsättningarna, vi känner inte till sträckan, men hyser ändå visst hopp om vad som komma skall.

Lördagen blir söndag, och tidigt på morgonen börjar vi vårt fiske, vi tränger ihop oss på övre delen, då den nedre delen verkar i princip ofiskbar på grund av den hårda strömmen vid högt vatten. Jag går en repa och känner ett försiktigt nyp i min fluga och ser att det skvätter till. Jag säger åt Karin att jag tror att det var ett smolt eller en liten öring, men lägger ändå ett nytt kast – givetvis utan resultat. Jag avslutar min repa utan att vare sig se eller höra fisk, och det är Karins tur att äntra älven. Eftersom hon är ny på det här med tvåhands och vadning så vadar jag vid hennes sida och förklarar så gott jag kan hur jag tänker om, och ser på det här med laxfiske. Vi fiskar oss nedför sträckan, och när vi kommit i jämnhöjd med stenen där jag hade mitt nyp så PLASK!!! Vi hade skrämt det där smoltet eller öringen eller vad det nu var, och den visade sig vara en rejäl fisk.

Strax därefter visar sig lite fisk och det börjar kännas som det här kan bli en riktigt bra fiskevecka. Vi känner inget mer under dagen, och inte heller den efterföljande dagen. Den andra kvällen kommer ett rejält åskväder in och vi hoppas att den ginklara älven ska stiga och få mer färg. Våra förhoppningar infrias och jag blir än mer övertygad om att det ska bli en bra vecka. Karin och jag fiskar några timmar när vattnet är stiger fram tills stigningen kulminerat mitt i natten. Jag har en rejäl dragning i flugan, men det visade sig att den löst hängande tuben som jag valt just för att den inte brukar hänga upp sig, hade hängt upp sig rejält.
- FAN också tänker jag samtidigt som jag i knottsvärmarna försöker få ordning på tafsen. De otroliga knottsvärmarna är inte bara ett litet irritationsmoment; näsa, öron, mun, ögon – ja ALLT fylls med knott. Ögonen är klart värst då man då och då tappar sikten på grund av att man har så mycket knott i ögonen. Stundtals är jag nära panik.

Det ÄR värt det

Senare under natten drillar Ola en fin mellanlax som släpper när den ska landas. Tråkigt för Ola, men det visar att det faktiskt finns lax, så det ger ändå en positiv känsla.

Ett besök på fiskeredskapsbutiken i Stören hjälper oss att lösa knottproblemet, varsin klädsam knotthuva i läckert grön färg inhandlas. Oj vilken frälsning, man ser dåligt, nätet trasslar och är i vägen, men det är ingenting i jämförelse med knottsvärmarna. Jag som trodde att domedagsmolnen längs Lainio var något att frukta…

Tisdag.
Jag känner att jag börjar tröttna lite på vår korta sträcka, om det bara kunde visa sig lite fisk så skulle det kännas bättre, men älven är till synes mer eller mindre steril. Vi fiskar lite pliktskyldigt på förmiddagen och tar sedan en lång lunchpaus. Efter lunchen ägnar jag mig åt viktiga bestyr så som att spela pinball på datorn och ta en whisky eller två. Det börjar närma sig middag och jag funderar på om jag ska ta en whisky till, eller om jag ska gå en snabbrepa i älven. Efter omoget övervägande kommer jag fram till att det nog är läge att gå en repa, det är något som får mig att känna för det.

Jag går ut till älven och lägger några kast på väg ner mot den nedre nacken. Plötsligt känner jag en försiktig stöt i min fluga samtidigt som jag ser ett försiktigt plask och känner tyngden av fast fisk. Jag bedömer först fisken till att vara en mellanlax då den är ganska snäll och följsam, först efter några minuter när jag börjar leta efter en lucka i stenskravlet att landa fisken ger den sig av på en rusning över till andra sidan av nacken. Jag känner att pulsen går upp i samma veva som jag inser att den här fisken är av grövre kaliber än vad jag först trott.

Med onödigt tunn och vältrasslad tafs pumpar jag försiktigt fisken tillbaks över nacken, glad för att den inte visat några tecken på att vilja gå ner i den flera hundra meter långa delvis vitskummande forsen.

Man vill helst hålla fisken ovanför nacken!

Laxen börjar krokna och bristen på ställe att landa fisken blir allt mer uppenbar, jag backar in den till vår strand och gör vad jag kan för att styra den fri från alla stora vassa stenar. Jag hittar till slut en liten remsa med grovt grus, vars enda egentliga fördel var att den fanns. Remsan var i stort sett helt täckt av grenarna från en stor gran, men min bedömning var att jag saknade alternativ, och att hoppas på att någon av de andra skulle komma till undsättning kändes för långsökt. Jag beslöt mig för att det skulle få bära eller brista, jag hade ju ett par reservspön med mig. Jag vevade in tafsen på tok för långt och bröt efter förmåga, detta imponerade givetvis inte på laxen som gjorde vad den kunde för att ta sig därifrån. Tredje gången gick det vägen, jag fick upp laxens framkropp så långt på strandgruset att den kantrade, kastade mig över laxen och skrek ut min glädje.
Jag gick ner till huset, alldeles till mig av glädje och visade stolt upp min fångst och tjatade nog mer eller mindre hål i huvet på både Ola och Karin. De var dock snälla och förstående och lät mig dricka i princip obegränsat med whisky för att fira min framgång.

9 kg Gaulalax	Det tynger skönt i armen

De efterföljande dagarna fiskade vi oförtrutet vidare, men såg ingen fisk visa sig, vi hann tröttna på vår sträcka och fiskade på kortvall, men inte heller där såg vi någon fisk. Jag kände mig såklart väldigt nöjd med min fångst, men jag var också ganska mätt på vår korta och till synes fisktomma sträcka.

På torsdagen började vi prata om att åka hem tidigare, på fredagen fattade vi beslutet, och på lördagen åkte vi hem. Men jag skulle tro att vi återkommer :)

Text: Henka
Foto: Karin Nilsson, Henka

Diskutera Gaula på vinst och (blod-)förlust i vårt forum