Redan på min första repa för dagen så fick jag ett ordentligt hugg, och efter en liten stunds drillning kunde jag tråckla in en öring i mitt lilla håvnät.

Efter vägning till 1,8 kg och ett par snabba bilder återutsattes den för eventuella framtida möten… Drömma vidare kan man ju alltid, även om dagen redan kändes räddad.

Vi såg ytterligare någon fisk visa sig, men för en stund var det klent med intresset för våra flugor, ända tills en fisk på dryga kilot bestämde sig för att sluka min fluga.

Denna fisk var lite tjorvigt krokad, men verkade ändå vara vid god vigör när det var dags för frisläppande. Jag ville dock inte riskera mer handhavande av fisken utan lät den gå ovägd och utan närmare trassel med håven.

Nu lugnade det ner sig ytterligare… Jag såg inte nån fisk visa sig, men Karin viftade exalterat med armarna och måttade samtidigt som hon berättade att hon sett en JÄTTESTOR fisk visa sig.

Timmarna går och det börjar bli rejält mörkt, kaffe har vi druckit, lite godis har vi unnat oss och allt känns för jäkla bra. Jag hinner fiska igenom sträckan innan jag känner ett bestämt ryck i linan och inser att jag har fast fisk. Fisken står mest och gungar på andra sidan nacken och jag försöker att leda upp den till en säkrare position. När jag lyckats vada upp till rätt läge känner jag de små knyckarna och inser att fisken är klart mindre än jag trodde. Jaja, det var roligt så länge det varade.

Nåväl, det är dags för ännu en repa. Jag hinner inte fiska speciellt långt innan jag känner hur flugan stannar till ute i strömmen. Jag reser mitt spö och känner att det är TUNGT. Fisken verkar ha huggit ungefär där Karin såg den stora fisken. Jag känner hur pulsen stiger och att det börjar kännas mer och mer spännande. Drillningen blir dramatisk, min rulle övervarvar flera gånger, men jag lyckas reda ut härvorna. Så länge som fisken uppehåller sig ute i de djupa partierna går det relativt lugnt till, men när jag väl får in den på grundbanken och förbereder för landning så barkar det loss rejält.
Ut på djupet.
Igen och igen och åter igen.

Det känns allt klarare för mig att det här är en rejäl fisk, och för säkerhets skull kommenderar jag upp Karin på land för att inte riskera att fisken går runt hennes ben eller trasslar in sig i håven eller något liknande ödesdigert. Jag känner att den börjar mjukna och känner mig en smula lugnare när stjärtfenan börjar flagga i ytan inte allt för långt ifrån mig, land och den stora tryggheten. Svoooosch säger det när fisken gör ett par knyckar och ett nytt gigantiskt härve uppstår i min rulle. Otroligt nog så lyckas jag ännu en gång reda ut det med fisken kvar i andra ändan av min lina. Jag drar åt övervarvningsskyddet ytterligare något, och det börjar kännas mer stabilt.

Öringen är enorm, sådär stor öring finns inte försöker jag övertyga mig själv, trots att motsatsen är starkt bevisad och ligger framför mig på en armlängds avstånd.

Vi mäter den till 84 cm, min samsonvåg slår i bott, detta trots att jag var lite kaxig och inhandlat en 5-kilos istället för den tänkta 3-kilosvågen.
Vi vandrar hemåt, fisken tynger skönt i armarna under vandringen, och jag väntar spänt på att få väga monstret.
Väl hemma visar vågen på 6,3 kg.

Vilken jävla öring.