En av de många fruktlösa dagarna hade vi vägarna åt trakten där en av TAs favorit-harrsjöar ligger. Sjösystemet har gett honom ett antal storharrar och han har ihärdigt lovordat detta paradis där inte ens vi skulle kunna gå fisklösa.

Ismo var inte riktigt säker på vägen ända fram, men till slut fann vi en parkeringsplats som han kände sig lite bekant med. Vi hoppade ur bilen och i vadarna. Vi följde en kort bit en spång, men eftersom Ismo tyckte att den inte riktigt gick åt rätt håll så avvek vi från spången och började traska. Och traska. Och traska.
Över stenåker.
Genom myr...
och till slut genom mosse.

Efter en timmes vandring genom sumpstank och med några hundra nya myggbekantskaper börjar vi närma oss vattnet. Trots att sommaren har varit torr har det regnat oavbrutet. Hur det nu kan vara så.
Vi fiskar en liten stund innan mat och sov-klockan ringer. Det är först då tanken slår mig:

-Helvete, här är så sumpigt att det finns inte en plats att ens ställa ner ryggsäcken.

Bra sås reder sig själv och jag hänger ryggan på magen och gräver djupt efter min efterlängade måltid.

Mätt och med nya krafter kämpar vi oss vidare runt sjösystemet. Trots att det blåste fruktansvärt lyckades vi att i princip varje kast fånga fisk. Faktiskt var det så vi häpnade över att så små fiskar kunde få i sig så stora flugor. Jag ändrade taktik och gick upp på en lite större streamer, då fick jag lite färre fiskar. Men stor var väl kanske inte riktigt rätt beskrivning för någon av dem.

Bakom naturen fanns inslag av vatten.

Vi beslutar oss för att testa en annan del av sjön och klafsar vidare bland träsk, mygg och sly. En bit på väg tycker jag mig skymta två äldre damer... Givetvis inser jag att det måste vara någon slags synvilla, för hit är det väl ingen som är dum nog att gå... Efter hand som vi kommer närmare ser jag att damerna i högsta grad är verkliga. Till råga på allt så är de inte bara verkliga, de har varsin hink och en yster cocker spaniel med sig.

- Hur tusan har de orkat gå hit? tänkte jag.

Vi hälsar hastigt på damerna och hunden... när det plötsligt går upp för mig! Den där spången, den går rakt ner till sjösystemet - något som jag och Ismo verkligen INTE gjort.

Jaja, lite modstulen efter att inte ha fångat en harr över två hekto på hela dagen så bestämmer vi oss ändå för att fortsätta att fiska - dels så är det ju jäkligt kul att fiska, och dels så kan det ju faktiskt hända nåt...

Inte långt efter vårt beslut att fortsätta fiska kommer nästa dråpslag: En hel busslast med stockholmare dyker upp, glada i hågen hälsar de flesta glatt och jag försöker att göra ett neutralt, i alla fall inte elakt och bittert intryck. Ismo däremot är helt onedbrytbar och svarar tjänstvilligt på tokholmarnas frågor och hjälper dem igång hjälpligt. Hedervärt måste jag säga.

En timmas vandring i väglöst land garanterade vår ensamhet.

Vi är många som trivs med att vara ensamma i naturen denna dag.

Tack för oss, vi tar spången hem
/Henka
25/2-07

Diskutera TAs Hemlijaure i vårt forum