För oss med fiskelust > Fiskedagbok

Jakobs fiskehistorier

(1/38) > >>

Flygande-jakob:
Nu börjar skrivklådan klia så jag startar en dagbok! Eftersom det är vinter så blir det först berättelser från förr som av olika anledningar etsat sig fast i minnet.

Flygande-jakob:
Min finaste fisk någonsin:

Augusti 1995, dagarna innan sommarlovet är slut och andra läsåret på jakt och fiskelinjen i Vilhelmina börjar.

Jag flyttade med min familj från Linköping till mariannelund i Småland 1987. Där började mitt flugfiske. Den första flugfisken blev en regnbåge i sjön Skruven. I den lilla underbara ån i trakten fanns en fin stam med öring som vi pojkar mestadels metade och kastade efter med vobblers, men allteftersom flugfiskekunskaperna ökade gick vi över mer och mer till detta. Öringen höll bäcköringstorlek, dvs upp till 5-7hg. Men de största klev över kilot och någon gång vardera lyckades vi tre kompisar fånga en sådan.
Det fanns ett rykte om en maskfångad öring på 2,2kg fångad under tidigt 80-tal.
Sådana var förutsättningarna i denna å och det är det som gör öringen jag fick i Augusti -95 till min finaste fisk. En sån där fisk man aldrig kan överträffa oavsett vad man under resten av sitt liv krokar på.

Jag cyklade ner till Fallet nedanför servicehuset som så många gånger förr. Hålan under fallet var en plats som alltid höll de största öringarna i ån. Ett år fanns en öring där som jag kallade Hebbe. Jag fångade honom tre gånger under sommaren och aldrig på samma bete, han gjorde inte en enda gång misstaget att bita i något otrevligt han smakat på förr. En gång på mask, en gång på spinnare, en gång på löja. Sedan fick han vara ifred. Iallafall från mig.
Jag smög ut min kaninhårsmuddler i strömmarna utan något som helst resultat. Ganska märkligt tyckte jag för kvällen var perfekt. Men ingen öring visade sitt intresse på någon av de ståndplatser som fanns där.
Jag började följa den ganska tråkiga strömmen ner mot bron och lade ett kast vid varannat steg som på våtflugemanér fick svepa över strömmen och nästan nere vid bron, strax ovanför fundamentet som klyver strömmen och bildar en liten nacke sög det till i linan.

Jag kände att det var en fin fisk som hakat på och följde den uppefter ån. Nästan komna till fallet vände den och rusade ner till nacken igen, stångade omkring en stund och rusade åter uppåt.
Denna gång verkade den inte vilja stanna utan hade kursen satt rakt upp i hålorna under fallet. Detta var jag livrädd för eftersom det fanns gott om vassa stenar och bråte i dessa hålor och jag sprang förbi fisken och hoppade i vattnet några meter framför honom för att få honom att vända.
Det lyckades och återigen rusade han nerströms. Denna gång stannade han inte utan fortsatte rakt under bron och ner i djuphålan nedanför. Efter mycket om och men krånglade jag mig själv och spöet under bron och kunde fortsätta kampen långt nerströms.
Till slut gav han upp. Kanske var det vattentemperaturen, det måste varit rejält över 20 grader, eller den utdragna kampen. Men han fick aldrig tillbaks livet, han var slut. Med mycket blandade känslor knackade jag ihjäl honom och cyklade hem.
Väl hemma kunde jag väga honom till 2250g. och han var därmed dubbelt så stor som någon öring jag fångat under mina åtta år vid denna å. Färgen var djupt guldgul och en liten krok hade han börjat få. Det var och är den vackraste fisk jag någonsin fångat och en av de största upplevelser jag någonsin givits med ett spö i min hand. För det tackar jag ån och öringen.


Fredrik:
 :flyguy:
MERA!!!!! :-*

Sg:
Grymt poetiskt Jakob :) Och inga spår av Jagad :D

Flygande-jakob:
En till då:

Sommarlov under 80-talet.
Barndomens sommarlov tillbringades ofta i mormor och morfars stuga i Bjärka vid Norrbysjön i Östergötland. Där fångade jag mitt livs allra första fisk, en pekfingerstor abborre som för mig var enorm, högg på en maskagnad pirk där ute på sjön.

Nu väller massor med minnen upp inom mig från den tiden så jag berättar väl allteftersom de dyker upp.

Ända sedan jag låg i barnvagnen har jag fiskat säger mina föräldrar. Jag tjatade till mig pinnar där jag låg, och med dom metade jag ut över vagnens kant. Långt innan jag överhuvudtaget hade sett någon fiska. Hur kan man göra det? På något sätt var jag född med det. På något sätt var jag född med vattnet som följeslagare.

Då jag var två och ett halvt år gammal föll jag i vattnet. Jag minns mig själv stående på kanten av en kaj i hamnen i Karlshamn. Jag minns en sten i min hand, och hur jag försöker kasta den långt ut i vattnet. Jag minns hur stenen inte lämnar min hand utan istället tar mig med. Ut över kanten och ner i vattnet.
Sedan minns jag ingenting mer. Mitt nästa minne är hemma i köket. Jag åt chokladpudding.
Vad som hände mellan dessa två minnen är vad mina föräldrar fått berätta för mig, mina egna minnen från tiden däremellan handlade inte om vad som fyskiskt hände utan vad som hände inom mig och på någon helt annan plats än i vattnet, på havsbottnen eller på sjukhuset.

Dessa minnen följde mig som drömmar på nätterna och i bilder som slog som blixtar i mitt hjärta ibland. Jag kunde aldrig förstå varifrån dessa bilder, ljud och drömmar kom ifrån förrän en gång då jag var sjutton år och insikten om varifrån de kom slog mig med fullständig obeslöjad klarhet. Därefter förändrades livet och en annan period började.

Min far berättar för mig vad han upplevde. Han och hans kompis tittade på båtarna och jag hamnade lite bakom dom. När han vänder sig om är jag borta. Han springer, ropar, skriker. Där finns bara en lång kaj. Ingenstans ett barn kan gömma sig. Han förstår.
De hör en man skrika och ser honom komma springande runt kajen. Han skriker att ett barn fallit i vattnet. Pappa slänger av sig kläderna och dyker. Det är kallt i vattnet. Kanske var det det som räddade mig, kallt vatten är bättre än varmt ur drunkningshänséende.
Han dyker igen och ser något suddigt på botten, går upp, hämtar luft och dyker. Det är djupt men han tar sig ända ner och får tag i min jacka. Han får upp mig. Men jag är död. Ganska lång tid har gått.
Tack vare att han är läkare och vet vad som ska göras får han till slut igång sin lilla pojkes hjärta och lungor. Det beskrevs lite som vad man kallar mirakel, något som egentligen inte kan ske.
Ganska länge låg jag på sjukhus. Jag pratade inte på en vecka och såg på allt runt omkring mig med förundrad blick berättar mina föräldrar. Jag verkade mycket lycklig och det bästa ord dom kan beskriva mig med är förundrad.
När jag väl började prata igen berättade jag vad jag sett nere i vattnet. Att jag träffat människor, andra barn.
Efter detta älskade jag vattnet ännu mer, jag älskade att fiska, att simma. Jag ville alltid vara nära vattnet och så är det än idag.


Nu drev jag visst iväg så att fiskehistorien helt kom av sig! Tar det sedan, det var väldigt skönt att få skriva ner det här. Har aldrig gjort det förr.

Navigering

[0] Meddelandeindex

[#] Nästa sida

Gå till fullversion